Amanda Broberg: Vem vill gå till banken i dag?
Det kan låta tillskruvat, men faktum är att en del tyder på en utveckling där bankerna inte vill låna ut pengar till privatpersoner längre. Detta gäller främst bolån, som är förmånliga för låntagare, men knappast en kassako för storbankerna. I synnerhet om man jämför med lån med höga och oreglerade räntor, eller de stora kvantiteter av kapital som näringslivets muskler har. När den dras till sin spets blir frågan brännande: Varför skulle banker vilja ge förmånliga lån till vanliga människor?
Detta innebär såklart inte att bankerna tvärt slutar låna ut pengar. Men på kort tid har en rad villkor införts. Det grundläggande amorteringskravet, ett ytterligare amorteringskrav baserat på hur lånet står sig mot låntagarens årsinkomst och nu senast, höjda räntor på Bolån. “Höjer Riksbanken, så höjer vi” som Patricia Hedelius utnämnde till en av bankernas sanningar i en artikel i SvD (28/1).
Men att det har blivit svårare att låna pengar är inte heller med verkligheten överensstämmande. Fenomenet SMS-lån säger väl allt. Att ta blancolån, eller för den delen skjuta upp eller delbetala, har blivit allt enklare i den digitala fakturaekonomin. Att ta ett tryggt bolån däremot ställer betydligt högre krav än några knapptryck.
Inom ekonomisk historia tillskrivs ibland reformationen som en orsak till att marknadsekonomin uppnådde legitimitet. De lutherska idealen befäste arbete som en dygd, och på den vägen kunde de som innan varit “krämande”, i form av handel och kapitalackumulation, rättfärdigas.
Vad har då detta med blancolån och reporäntan i Sverige 2019 att göra? Det visar att det inte bara är politiska värderingar som formar vår syn på pengar och ekonomi. Ändå är det ofta så man resonerat genom historien – att den ekonomiska synen hela tidens ses genom en ideologisk lins. Men det är inte politiken i form av överstatlighet som i dag fleder till att människor nu får svårare att ta ansvarsfulla ekonomiska beslut. Inte heller är det den fria marknadsekonomin som vänstern vill göra gällande. Kanske är det bankerna.
I takt med att sparbankerna slogs ihop förlorade bankväsendet den delen som var lokalt förankrad och mer småskalig. Syftet var tydligt; Främst fanns man till för den lilla människan, inte det stora företaget. Men människor sluter inte låna pengar bara för att det blir svårare. Och att låna ut pengar är fortfarande allt för lönsamt. Där kommer de oseriösa långivare in i bilden, eller mer tydligt illustrerat – in på marknaden.
Den före detta chefredaktören i Svenska Dagbladet Hans L. Zetterberg beskrev det bra i en intervju i magasinet Neo “Men banker har aldrig varit någon begåvnings bransch”. Inte minst illustreras detta av finanskrisen 2008. Trots att man tidigt upptäcker sprickor i systemet som paketerade och sålde bostadslån, mot slutet med skrämmande låg säkerhet, så ingrep ingen. Bankerna tjänade helt enkelt för mycket pengar på dem.
Som lagd åt det liberala hållet brottas man ibland med frågan om marknadens naturliga förmåga verkligen inte innehåller några inre fel. Klimathot och ojämlikhet är två saker som får en att fundera på den frågan. Men om liberal ingår det också att kritisera alla typer av koncentrerad makt, även den i det privata näringslivet. Bankerna har i dag växt sig stora, nästintill oberörbara. Liksom staten skapar makten och storleken en distans.
Nej, allt mer sällan går någon till banken. Precis som man aldrig går till staten, eller går ett multinationellt storföretag. När institutioner blir tillräckligt stora vill de inte längre kännas vid den lilla människan. Men när de väl kraschar, är det först och främst människor som drabbas.
