Amanda Broberg: Rim och reson behövs i migrationsdebatten
Intresset för Ruists nya bok är stor. Detta märktes inte minst när SNS bjöd in till seminarium i Stockholm på temat. Panelen som var där för att kommentera innehöll tungviktare som moderatledaren Ulf Kristersson och Ruist själv, och modererades av journalisten Åsa Juhlin.
Det var när Ruist fick frågan om han hade övervägt huruvida hans forskning om migrationskostnader kunde användas i politiska syften inför föregående års riksdagsval som han tystnade i nyhetsstudion i en sändning av Aktuellt. Senare utvecklade Ruist vad han ville säga i en intervju i Kvartal några dagar senare. Fram trädde en forskare som med stöd i fakta och resonerande stil kunde kyla av det emotionellt upphettade maskineri som migrationsdebatten hade blivit. Hans betoning på hur den allmänna opinionen förhåller sig till migrationspolitiken i kombination med dess praktiska konsekvenser ger en problematiserande, men också nykter bild av frågan.
Det är också i detta gränsland som Ruists nya bok rör sig. Å ena sidan, nära två sekel av migration, som kommit att bli en global urkraft. Å andra sidan ett växande motstånd mot en omfattande, och vad som framför allt kan upplevas som okontrollerad migration till västvärlden.
Innan flyktingkrisen 2015 hade folkopinionen kopplat till migrationen ägnats lite uppmärksamhet. Men när det stora flyktingmottagandet blev en svårhanterlig verklighet förändrades både situationen och opinionen.
Ruists tes som han också tar upp i den nya boken är att risken för ett okontrollerat mottagande leder till större skepsis mot en generös migrationspolitik. En reglerad migration, där mottagarländerna har kontroll över volymerna och kriterierna hade istället kunnat skapa en opinion för en förhållandevis mer generös migrationspolitik.
Känslan av kontrollförlust i mottagarländer ska med andra ord inte underskattas. Men i det finns också en potentiell lösning för att rika och välmående länder fortsatt ska kunna ta emot flyktingar och migranter från fattiga och konfliktdrabbade delar av världen. Där handlar det egentligen inte så mycket om de ständigt återkommande adjektiven generös respektive stram migrationspolitik. Snarare behövs det ett flyktingmottagande som är just reglerat.
Den praktiska förmågan måste kunna balansera mot en politisk opinion. Men nog skulle ett mottagande som går att förutse och planera för underlätta i båda dessa avseenden.
I en fråga som blivit både explosiv och polariserande behövs mer kunskap om migrationens effekter. Men framför allt hade en mer konstruktiv debatt kunnat leda till en migrationspolitik som i dess rätta bemärkelse är hållbar – och som har folkopinionen bakom sig.
