Amanda Broberg: Politiken hakar på myten om växande psykisk ohälsa
Ändå beter sig samtliga partier som att detta är ett stort samhällsproblem som kräver miljonsatsningar. Miljöpartiet begär till och med en egen statsrådspost med portföljen ungas psykiska hälsa.
I onsdagens Expressen (12/9) skriver Sven Bremberg, docent i socialmedicin och Göran Högberg, barn- och ungdomspsykiater och dr, om att allmänheten inte ska gå på myten om ökad psykisk ohälsa bland unga. tvärtom handlar det ofta om reaktioner på vardagliga påfrestningar, och inte psykiska besvär. Risken med att behandla dessa medicinskt är stora, och kan exempelvis medföra ökad risk för självmordshandlingar.
“Den samlade kunskapsläget är att det inte hänt något sedan år 2000” sa Bremberg apropå larmen om psykisk ohälsa redan i somras. Expertisen är tydlig – bilden av en ökad psykisk ohälsa är en mytbildning. Och en mytbildning som politikerna hjälpt till att befästa som ett samhällsproblem.
Även de få mätbara indikatorer som finns på grav psykisk ohälsa, som självmordsförsök, har inte ökat. Tvärtom. Självmordsförsöken bland människor mellan 15 och 24 år har sjunkit stadigt varje år från 3003 försök år 2008 till 2074 försök år 2016. Antalet självmordsförsök som uppmättes i åldersgruppen 2016 är det lägsta antalet sen 2002.
Anette Wickström är universitetslektor vid Linköpings universitet och forskar på vad de självrapporterade psykiska besvären består i för unga. Genom att granska WHO:s enkät för skolbarns hälsa 2017/2018 ska studien dyka djupare i vilket grad av utsatthet som vi egentligen pratar om när vi mäter och beskriver ungas livssituation och mående i medicinska termer.
Kort sagt, hur påverkar ungas makt att skatta sitt mående och uppge symtom bilden av den psykiska ohälsans omfattning?
”Många unga rapporterar visserligen symtom på exempelvis stress och oro”, sa Wickström när hon intervjuades i Vetandets värld i P1 i april i år. I många fall handlar det dock om “normala reaktioner på att vara människa” och här pekar Wickström på risken att man överdiagnostiserar detta som psykisk ohälsa.
Upplevelsen är inte alltid är synonym med det faktiska medicinska tillståndet. Men med dagens metoder och attityd mot psykisk ohälsa tillåter man i princip tonåringar att självdiagnostisera sig baserat på känsla.
Bara mellan 2016 och 2017 ökade antalet patienter mellan 15 och 34 år som tar antidepressiva mediciner från 185 000 till 195 000, enligt Socialstyrelsen. En färsk studie visar att tredjedel av av de unga som får ångestdämpande behandlas längre än ett halvår, något som strider mot internationella riktlinjer. Kanske är detta det riktigt allvarliga problemet: Vården verkar vika sig för den stora samstämmighet som finns om att den psykiska ohälsan skulle öka.
Att medikalisera jobbiga känslor är att köpa premissen att livet kan vara perfekt. Så är det inte. Men när politiker nu ger sin in i matchen för att bekämpa detta är det den signalen de sänder.
Jag är övertygad om att den situation som vi går till mötes i dagsläget kommer få långtgående konsekvenser för samhället. Politikernas faktaresistenta konsensus om att den psykiska ohälsan ökar är mycket allvarlig. För på sikt leder den till att psykiatrisk vård för ett liv som inte är perfekt kommer rättfärdigas. Om vardagliga tillstånd stämplas som ohälsa kommer unga förvänta sig att livet ska vara fritt från allt som känns negativt, och de kommer att bli besvikna.
Och den skattefinansierade terapi vi då ska erbjuda dessa unga kommer ha ett högt pris. Både ekonomiskt och emotionellt.
