Broberg: Politik handlar om att tycka och att vilja

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Partiledardebatterna 2002 var annorlunda än dagens. Maud Olofsson (C), Göran Persson (S), Gudrun Schyman (V) och Bo Lundgren (M) fick svara på frågor som inte ställs längre.
Foto: Anders Wiklund/TT
Partiledardebatterna 2002 var annorlunda än dagens. Maud Olofsson (C), Göran Persson (S), Gudrun Schyman (V) och Bo Lundgren (M) fick svara på frågor som inte ställs längre.

Valrörelsen 2002 har knappast gått till historien som särskilt spänstig. Men kanske var det den sista bra valrörelsen i svensk politik.

”Hur många vargar ska vi ha i Sverige?” Den frågan hade knappast en svensk partiledare fått i dag. När de under veckan håller sina Almedalstal på Gotland är det retoriska uppvisningar där budskap går före positioner. Ställningstaganden kring den svenska vargstammen, maskeringsförbud för demonstranter eller eventuell skattelättnad för bergvärme är knappast något som svenska politiker avkrävs i dag. I den väsentliga delen av det politiska samtalet så lyser de sakpolitiska positionerna med sin frånvaro.

I partiledarutfrågningarna 2002 under ledning av Stina Dabrowski var det bara tre av många frågor som partiledarna skulle ta ställning i på bästa sändningstid. Den sakpolitiska paletten var bred, och undflyende politikersvar skulle undvikas. Efter en längre utfrågning får respektive partiledare snabba frågor som ska besvaras med ja och nej. Allt från huruvida Göran Persson skulle bjuda sin sjuttonåriga dotter på ett glas vin, hur stor Gudrun Schyman tycker att den svenska vargstammen ska vara till vem som städar hemma hos Bo Lundgren avhandlas. Kombinationen av politiska och mer allmängiltiga frågor tecknar ett porträtt av de dåvarande partiledarna som känns fjärran i dag.

Förutom det uppenbara; Att nivån är högre och sakfrågorna fler gör att partiledarna uppfattas som betydligt mer genuina. Det är något helt annat än dagens inövade dueller som bara berör en enda sakfråga, och de långa utfrågningarna där samma taktiska fråga ställs många gånger om.

Att det parlamentariska läget är betydligt svårare i dag är givetvis en förklaring. Men det är ingen ursäkt för att låta sakfrågorna bli sekundära. Snarare är det i denna situation viktigare än någonsin att utkristallisera vilka positioner partierna har i olika sakfrågor, eftersom dessa lär bli föremål för förhandlingar. Och trots att frågor om integration och det allmänna svansandet kring Sverigedemokraterna ofta står i centrum i debatten, var det långt fler och mer klassiska sakfrågor som förhandlades inför 73-punktsprogrammet. Om något visar Januariavtalet vikten av att veta var man står i alla möjliga sakfrågor.

Politik handlar inte bara om förtroende, retorik eller vem som ”gjorde bäst ifrån sig” i en debatt. Till syvende och sist handlar det om att tycka, vilja och genomföra. En förutsättning för detta är att partierna har tydliga uppfattningar i sakfrågor och att dessa är kända för allmänheten. Även frågor som inte är de stora ödesfrågorna.

Det talas ofta om väljarförakt i dag. Men de mest illa dolda väljarföraktet är kanske debattens fördummande i dag. Som om väljare bara bryr sig om de heta frågorna, och kan manipuleras genom vem som ”gjorde bäst ifrån sig” i en debatt – inte vems politik man sympatiserar med.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.