Broberg: Kanske ska jag komma ut som konservativ feminist

Ledarkrönika Artikeln publicerades

När Greta Thurfjell skrev texten “Huskvinnans återkomst – och konservatismens förbjudna lockelse” i Dagens Nyheter (21/10) väcktes uppmärksamhet eftersom den vantolkades som ett försvar för hemmafruar.

Huskvinna är inte samma sak som hemmafru. men konservatismens förbjuda lockelse kanske är något för feminismen.
Foto: JESSICA GOW
Huskvinna är inte samma sak som hemmafru. men konservatismens förbjuda lockelse kanske är något för feminismen.

I själva verket var det en reflektion om en ny generations feminister. Eller bortskämda icke-feminister som vissa valt att se det. Begreppet huskvinna åsyftar inte alls en hemmafru, utan alluderar på begreppet “husblatte”, alltså en förtryckt person som allierar sig med sin förtryckare.

Det kan låta som ännu en invecklad pseudoanalys av feminismen, trots sin enkla grundpremiss. Men framför allt är texten snarare intressant för det som uttryckts senare i rubriken – konservatismens förbjudna lockelse.

Konservatismen har mycket gemensamt med uttrycket huskvinnan – i den mån att de båda vantolkats. Huskvinna är inte samma sak som en kvinna i ett hus, fjättrad vid spisen i sin roll som hemmafru (även om Thurfjell förbehåller de kvinnor som behagar rätten att gå dit och börja skura och steka). Lika lite är konservatismen en högerextrem rörelse som på ett höghastighetsånglok kommer att föra oss tillbaka till 1800-talets kvinnoförtryck.

Missförstå mig rätt. Jag är själv liberal. Men varför är konservatism och feminism motsatspar?

Konservatismen värdesätter familjen, civilsamhället och att skynda långsamt. På många sätt är konservatismen en väldigt empatisk ideologi, där man ska ta hand om sina närstående och där ensam inte är stark; utan just ensam. Den tror på starka objektiva värden, vilket feminismen i hög grad anser jämställdhet vara. Den ser inte mannen eller kvinnan som felfri, vilket inte heller feminismen gör, men ger inte upp hoppet för utan tror att människan kan vägledas till att välj det rätta och förnuftiga. Som feminismen skulle vilja att vi kämpar för jämställdhet mellan könen, trots att människan historiskt sett inte värnat det.

Att vilja bilda familj tidigt, att för att citera artikelförfattare Thurfjell “gilla när män förklarar saker för en” och önskan att se behaglig ut enligt de traditionella och förbannade könsnormerna; är det en motsättning till att vara feminist? Jag funderar och tänker på alla kvinnor jag träffar, umgås med. Och på mig själv. De flesta kvinnor får barn, och har en önskan om att bilda familj. Att bry sig om sitt yttre gör de allra flesta kvinnor, inklusive undertecknad (och förhoppningsvis män). Att män ibland förklarar saker för mig, jaa, lyckas de för en gång skull faktiskt förklara något tycker jag om det.

Men jag är ingen huskvinna. Jag är väl feminist?

Att vara feminist, och ibland göra saker som inte är feministiska måste gå utan att kallas dålig eller bortskämd feminist. Eller huskvinna. Men dagens feminism är istället så fylld av regler, och i vissa fall ilska, att den istället blir elak. Att avslöja mansplaining, omfamna andra kvinnor i systerskapet, förstå att förtrycket av oss är en del i en större intersektionell analys. Att leva feministiskt tycks vara medlet för ett jämställdare samhälle, och därmed viktigare än att det finns en stark och bred feministisk rörelse som kan bidra till ett sådant.

Själv känner jag att det är denna vänsterfeminism, som tillåts söndra och härska över kvinnors egen kamp och frigörelse, det är ju den som är förtrycket.

I länder som Sverige där jämställdhetskampen kommit så långt behöver vi inte nödvändigtvis mer konservatism. Inte heller behöver vi fler kvinnor som vill stå i köket istället för att jobba. Men vi behöver banne mig inte heller några livstilsfeminister vars största projekt är kämpa för genusvetenskap, jämställda bokstaveringsalfabet och rätten att få säga att de hatar män.

Jag tänker att den progressiva och politiskt korrekta feminismen som gör så många obekväma, som rentav gör mig obekväm eftersom jag ibland känner mig tvungen att försvara den, skulle behöva en rejäl dos konservatism. En mer försiktig approach, där förändring får ta tid för att könsnormer är svåra, komplicerade och djupt rotade. Där viss förändring inte är möjlig för ingen könsideologi i världen kan rucka på biologiska skillnader. Och där man är snäll istället för ett peka finger mot oliktänkande och där man inte bryr sig så mycket om att det privata måste vara jättefeministiskt, för det viktiga är att samhället blir mer jämställt.

Men jag tänker också på alla gånger denna annars så progressiva feminism inte vågat. Där vänsterns egna konservatism i form av rädslan för kulturrasism har gjort att man förnekat att kulturer där feminismen inte slagit igenom kan stå för en sämre kvinnosyn. Hedersförtryck, barnäktenskap, en överrepresentation av utländska förövare vid överfallsvåldtäkter. Där är den progressiva och villkorslösa feminismen någon annanstans.

Och där den är, i den redan väldigt jämställda västvärlden, på universiteten, kultursidorna och i sociala medier, där behövs en mer konservativ feminism. Som skyndar långsamt, inkluderar och inte är så nedrans piffig och utmanade.

Om jag är konservativ privat kommer det inte skada någon annan, menar Thurfjell. Men om feminismen blir mer konservativ kanske det gynnar feminismen själv? På köpet kan vi sluta bry oss om kvinnors egna livsval, som just är deras egna.

Konservatismen är kanske en förbjuden lockelse för vissa kvinnor, men borde snarare vara en välkommen lockelse för den rådande feministiska normen.

Jag är ingen huskvinna. Inte heller är jag en konservativ kvinna, eller en konservativ tyckare. Jag är feminist. Men jag börjar undra om jag inte är en konservativ feminist.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.