Broberg: Inga pajaskonster nu, snälla!

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Förre moderatledaren, statsministerrn och utrikesministern Carl Bildt anländer till riksdagens öppnande.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Förre moderatledaren, statsministerrn och utrikesministern Carl Bildt anländer till riksdagens öppnande.

Borgerligheten är splittrad, Moderata ungdomsförbundet demonstrerar och Carl Bildt och Ingvar Carlsson intervjuas på TV. Man kan nästan tro att det är åttiotal igen.

Men sjuttio, åttio och nittiotalens politiska debatt är som bortblåst. Höger och vänsterskalan har bytts ut mot den finare versionen GAL/TAN, för att populistpartiet SD också ska kunna placeras ut. Och debatten handlar mer om kanadensiska professorer än skattesatser.

SVT sänder i veckorna en fyra delar lång serie intervjuer med Sveriges senaste statsministrar – Ingvar Carlsson, Carl Bildt och nu kommande veckor Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Intervjuerna föregås av ett intro med arkivbilder som kan få vem som helst att sucka nostalgiskt. TV-bilderna från riksdagens korridorer är i varma färger och av dålig upplösning. Carl Bildts hår är inte grått och herrarna Bohman, Ahlmark och Fälldin representerar enandet och sen splittrandet av de första borgerliga regeringen på decennier.

De som var politiskt engagerade då verkar sällan ha varit ett särskilt stort bekymmer för riksdagspartierna – de stod mest på torgen och skrålade. Twitter fanns inte, och inte heller en hätsk retorik där krigsretorik slängdes runt i en strid ström av konflikter och polarisering. Man var kommunist eller borgarjävel. Plötsligt låter det så trevligt. Eller i alla fall enkelt.

Maoist, sosse, progganarkist eller konservativ borgare – det rådde ingen tvekan på att de trodde på vad de tyckte. Och att det man tyckte innebar något. Höger/vänsterskalan rymmer många dimensioner, och därmed många konflikter dem emellan. Men det fanns i alla fall en konflikt som i högsta grad präglades av politiskt innehåll, och som de politiskt engagerade var beredda att skråla sig hesa för.

I dag verkar de flesta mest scrolla sig upprörda.

Nuförtiden bygger ungdomspolitiker varumärken genom hetsiga tweets och partiledarna poserar på instagram, och positionerar sig mot partier i riksdagen. Det politiska engagemanget ökar, och allt fler har en åsikt om precis allt. Ändå är det hopplöst lite politik i samhällsdebatten.

Förr tyckte man för att man hade en uppfattning om det politiska innehållet, baserat på den ideologi man så bestämt bekände sig till. I dag kan man tycka utan vare sig ideologi eller åsikt. Att politiskt bekänna färg kan istället handla om var man ställer sig, ofta i totala pseudodebatter. Berätta inte för mig om vad ni tycker om Jordan B Peterson, eller Greta Thunbergs klimataktion – jag bryr mig inte. Det borde inte ni göra heller.

Men berätta gärna för mig om ni vill ha höjd eller sänkt skatt? Skrotat alkoholmonopol? Vinster i välfärden?

Står man inte för något faller man för allt sägs det. Men att stå upp för något har inget egenvärde om det är irrelevant. Det fanns en tid då statsråd och partiledare inte nedlät sig att förhålla sig till kanadensiska forskare, för det var helt enkelt inte viktigt.

“Hälsa honom att den svenska utrikespolitiken är inga pajaskonster” dundrade Olof Palme om Ulf Adelsohn i riksdagens utrikespolitiska debatt, 1983. Det borde inte svensk inrikespolitik vara heller, tänker jag.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.