Amanda Broberg: Hur kul blir en valvaka när ingen Vinner eller Förlorar?
Det är lätt att skylla på att höger-vänsterskalan är satt ur spel. I dag finns fler dimensioner i det politiska landskapet. Detta illustrerades inte minst i denna valrörelse när partiledarna i SVT:s utfrågningar fick placera sitt parti på den så kallade GAL/TAN-skalan. Men all sakpolitik åt sidan – problemet är nämligen inte hur det politiska åsikterna skiftat, eller “vilka vindar det blåser” som det så fint kallas. Problemet stavas vågmästare.
Att det är Sverigedemokraterna som kan titulera sig så innebär också att de per automatik har huvudrollen i svensk politik – men de har inga repliker. Vågmästaren är den yttersta symbolen för den låsning som drabbat svensk politik, eftersom den innebär att det i dag är i princip en omöjlighet för något av de traditionella blocken att samla en majoritet. Det är också en av de viktigaste förklaringarna till att valrörelsen varit så avslagen.
Om valrörelsen var en kolsyrad dryck så togs den ut ur kylen redan i december för fyra år sedan, när Decemberöverenskommelsen (DÖ) lanserades. Den öppnades väl ungefär i oktober 2015 i samband med att Sara Skyttedal (KD) poppade en flaska champagne på Kristdemokraterna riksmöte för att fira att Decemberöverenskommelsen var död. DÖ var död. Ja, det var ju tvunget att ske, det hörde man ju på namnet.
Decemberöverenskommelsen var olycklig och dåligt konstruerad ur ett rent demokratiskt perspektiv. Att stänga ute ett parti trots att många röstade på det skulle inte hålla på sikt. Teoretiskt och statsvetenskapligt var den dock utmärkt konstruerad för de två blocken – den gjorde ju att största block på den traditionella höger/vänster-skalan kunde regera. Med andra ord var den också garanten för en framtid med valsegrar.
Men det kändes säkert långt bort den kaosartade hösten 2015 när man fick korka upp en fin flaska bubbel för att fira att DÖ var död.
Missförstå mig rätt, jag försvarar inte Decemberöverenskommelsen. Men det finns ett visst mått av ironi att det “politiska etablissemanget” själva satte spiken i kistan för en överskådlig framtid av roliga, eller bittra, valvakor. Något ska ju partiarbetarna motiveras med när de ställer sig otaliga timmar i en valstuga vart fjärde år.
Och en valvaka utan några svar, och utan en ordentlig valseger och en tydlig förlorare, är inte en valvaka att se fram emot.
Valvakor ska vara känslosamma, och om de inte kan vara roliga ska de vara sorgliga. Även förlorarna ska känna att när vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar, som Joel Alme sjunger i IFK Göteborgs inmarschlåt. Och så ska vinnarna bada i Poseidon vid Götaplatsen.
Kan man gråta till ett dåligt valresultat känner man i alla fall något. Att man hade kunnat göra mer till exempel, eller att partiet borde förändras. De valvakor och valrörelser som går partierna till möttes framöver är något värre än så. För de riskerar att inte spela någon roll.
Visst kan man i en bra spurt och en fin valkampanj kamma in en halv, eller till och med en hel procent. Knackade dörrar och lappade brevlådor kan vinna några röster. Men inget arbetsinsats är nog tillräcklig för att vända det så pass att ett av blocken vinner, i bemärkelsen att de samlar en majoritet av väljarna.
Framgången eller bakslaget består endast i hur bra partiet går i procent, och de egentliga vinnarna koras långt efter valdagen, och föregås med största sannolikhet av tuffa förhandlingar. Och helt ärligt, att göra ett bra eller dåligt val är inte samma sak, eller ens i närheten av samma hisnande känsla, som den att Vinna eller Förlora.
Roligast vinner! säger man ibland i valrörelsen för att peppa partimedlemmarna internt. Valrörelser beskrivs av partiaktiva ofta som det absolut roligaste med ett politiskt engagemang. Jag vet inte, men jag har inte sett många valarbetare se särskilt lyriska ut de senaste veckorna. För det är redan avgjort i den mån att inget fullt ut kan vinna. Eller förlora.
Politik är för det mesta ganska tråkigt. Men var fjärde år är det som sport. Tävling, spänning, sorg och lycka. Jag vill gärna unna partipolitiken att, åtminstone var fjärde år, få uppleva sportens känslosamma och spänningsfyllda rusighet. Men det verkar inte bli någon läktarstämning på valvakorna i natt, och jag har svårt att se att det skulle se annorlunda ut om fyra år, när det är dags igen.
Avslagen champagne är inte särskilt god, men det är i alla fall champagne. För en framtid av fler ovissa valvakor, utan segrare och utan förlorare – skål!
