Broberg: Hemmasittarna är politikens eget misslyckande

Ledarkrönika

 

Unga som mår dåligt och har lång skolfrånvaro blir allt fler. hemmasittarna är ett skolpolitiskt misslyckande.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Unga som mår dåligt och har lång skolfrånvaro blir allt fler. hemmasittarna är ett skolpolitiskt misslyckande.

I veckan sände Kalla Fakta ett reportage om så kallade hemmasittare. Det blev smärtsamt uppenbart att det som länge avfärdats som oskyldigt skolk har blivit ett växande samhällsproblem.

I programmet möter vi två hemmasittare, en pojke som är åtta år gammal och en flicka som är femton år. Båda har diagnostiserats inom autismspektrumet. Tidigare hade barn med den typen av diagnoser möjlighet att placeras i särskola. Men i sann, svensk inkluderingsanda försvann det alternativet med den nya läroplanen GY11.

Det som på pappret var inkluderande, blev i verkligheten exkluderande. Och så föll barn mellan stolarna.

Kalla Fakta blev milt sagt en kalldusch – över 5500 barn beräknas vara hemmasittare. Deras långa skolfrånvaro gör att de halkar efter, och förtvivlade föräldrar ser hur deras barns avvikande vardag tar över hela familjelivet. I vissa fall har föräldrarna slutat arbeta, för att vara hemma och ta hand om barnen.

Att mammor tar hand om sina barn hemma istället för att arbeta påminner om en svunnen tid. Att barn i skolålder inte går i skolan likaså. Utvecklingen med hemmasittare kan inte beskrivas som något annat än ett samhällsmisslyckande.

Det brister i de mest fundamentala delarna i samhällsbygget. Otryggheten ökar, antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg växer. Och nu träder en bild fram av ännu en grupp, betydligt större än man har trott, som helt och hållet slutat gå till skolan.

När jag gick på gymnasiet var skolk vardagsmat för många av mina skolkamrater. Men istället för att låta det passera anställde skolan en person som hade till uppgift att ha uppsikt över frånvaron. Noterades mönster så kopplades elev, rektor och lärare in; inte för att skälla utan för att fråga vari problemet egentligen låg. Många gånger handlade det om psykisk ohälsa i olika former.

Genom kontakt med skolkuratorn, och en omläggning av schemat kunde många av de som varit borta mycket komma och ta igen den förlorade tiden.

Är det, som i fallen i Kalla Fakta, så att barnen behöver särskilt stöd, eller en mindre skolklass, då får alla ansvariga helt enkelt se att fixa det.

Sverige är ett av världens rikaste länder, men med ett av världens högsta skattetryck. Vi har råd med offentlig konst, gratis inträde på statliga museér och ett generöst bidragssystem. Nog har vi råd att ge de 5 500 barn som sitter hemma medan livet passerar revy en lösning på deras vantrivseln och en värdig skolgång.

Att hemmasittare behandlas bra, och kan återgå till skolan, är inte en utmaning för svensk politik – det är en hygienfaktor.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.