Broberg: Fridolins ministerförslag ger mig ångest

Ledare Artikeln publicerades
Fridolins förslag om att Miljöpartiet ska införa en ministerpost mot psykisk ohälsa är inte bara populism, utan en del av en skadlig utveckling.
Foto: Hanna Franzén/TT
Fridolins förslag om att Miljöpartiet ska införa en ministerpost mot psykisk ohälsa är inte bara populism, utan en del av en skadlig utveckling.

Att kasta pengar på samhällsproblem är sällan en lösning. Och att kasta pengar på saker som inte ens är problem i den utsträckning de beskrivs som, det är både undermåligt och svekfullt.

Miljöpartiet deklarerade i dag, med tre dagar kvar till valet, att de vill ha ytterligare en statsrådspost om de fortsätter att sitta i regering efter valet. Och inte bara en statsrådspost, utan en helt ny sådan. En minister mot ”psykisk ohälsa”.

Jag ska förklara varför detta är så dumt att klockorna stannar.

Ingen kan riktigt berätta vad begreppet psykisk ohälsa innefattar. I vissa fall inkluderas tillstånd som stress, ångest eller sömnsvårigheter. Upplevelser som givetvis inte är trevliga, men som är en naturlig del av vår tillvaro – inte något man behöver en statsrådspost för att bekämpa.

Larmen om den ökande psykiska ohälsan är många, men stämmer de? “Den samlade bilden av kunskapsläget är att det inte hänt något sedan år 2000”, säger docenten Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet, angående påståendet att ungas psykiska ohälsa skulle öka. “Det är till stor del ett missförstånd. Överlag ökar inte den psykiska ohälsan bland unga”, säger Johanna Wester på organisationen Mind som är specialiserad på att förebygga psykisk ohälsa.

Ändå vittnar hela samhället om det motsatta. Unga mår sämre, är mer stressade. Ångest verkar vara en epidemi på landets grund- och gymnasieskolor. Och det är ju faktiskt deras upplevelser.

Men även de få mätbara indikatorer som finns på grav psykisk ohälsa, som självmordsförsök, har inte ökat. Tvärtom. Självmordsförsöken bland människor mellan 15 och 24 år har sjunkit stadigt varje år från 3003 år 2008 till 2074 år 2016. Antalet självmordsförsök som uppmättes i åldersgruppen 2016 är det lägsta antalet sen 2002. Utvecklingen är tydlig – antalet självmordsförsök minskar.

Anette Wickström är universitetslektor vid Linköpings universitet och forskar just nu på vad de självrapporterade psykiska besvären består i för unga. Genom att granska WHO:s enkät för skolbarns hälsa 2017/2018 ska studien dyka djupare i vilket grad av utsatthet som vi egentligen pratar om när vi mäter och beskriver ungas livssituation och mående i medicinska termer. Kort sagt, hur påverkar ungas makt att skatta sitt mående och uppge symtom vår bild av den psykiska ohälsans omfattning?

”Många unga rapporterar visserligen symtom på exempelvis stress och oro”, sa Wickström när hon intervjuades i Vetandets värld i P1 i april i år. I många fall handlar det dock om “normala reaktioner på att vara människa” och här pekar Wickström på risken att man överdiagnostiserar detta som psykisk ohälsa, ”fast det egentligen är normala vardagliga erfarenheter av att vara människa”.

Problemet är alltså att upplevelsen inte alltid är synonym med det faktiska medicinska tillståndet. Debatten har dock mycket svårt att särskilja detta. Med dagens metoder och attityd mot psykisk ohälsa tillåter man i princip tonåringar att självdiagnostisera sig baserat på känsla. Vården kan och ska inte möta en generell efterfrågan utan ett faktiskt behov.

Men bara mellan 2016 och 2017 ökade antalet patienter mellan 15 och 34 år som tar antidepressiva mediciner från 185 000 till 195 000, enligt Socialstyrelsen. Samtidigt menar alltså forskare att den psykiska ohälsan inte ökar. Det vittnas om att mediciner skrivs ut lättvindigt och en färsk studie visar att tredjedel av av de unga som får ångestdämpande behandlas längre än ett halvår, något som strider mot internationella riktlinjer. Kanske är detta det riktigt allvarliga problemet: Vården viker för den stora samstämmighet som finns om att den psykiska ohälsan skulle öka – och det i sig får stora, bokstavligen medicinska konsekvenser.

Att införa en statsrådspost mot det som kan vara en av vår tids stora dimridåer är därför ett osedvanligt dumt förslag. Att medikalisera jobbiga känslor är att köpa premissen att livet kan vara perfekt. Så är det inte. Och när politiker nu ger sin in i matchen för att bekämpa detta är det i princip att sända signalen att unga aldrig ska behöva må dåligt, känna stress eller ha svårt att sova.

Ändå vågar ingen säga ifrån. Unga mår dåligt, och därför blir hela situationen känslig. För man kan ju inte säga till en ung person att ryck upp dig, du mår inte alls dåligt, sånt är livet.

Eller så är det exakt vad man borde göra.

Att säga att man vill tillsätta ett statsråd mot psykisk ohälsa är faktiskt inget mindre än ren populism. Det farliga med denna populistiska retorik är att den kan få mycket skadliga effekter.

Jag är övertygad om att den situation som vi går till mötes i dagsläget kommer få mycket mer långtgående konsekvenser för samhället än att ungas ångest möts med uppfordrande ord snarare än ängslighet. Politikernas och samhällets faktaresistenta konsensus om att den psykiska ohälsan ökar är mycket allvarlig. För på sikt leder den till att psykiatrisk vård för ett liv som inte är perfekt kommer rättfärdigas. Och om vardagliga tillstånd stämplas som ohälsa kommer unga förvänta sig att livet ska vara fritt från allt som känns negativt. Och de kommer att bli besvikna.

Och den skattefinansierade terapi vi då ska erbjuda dessa unga kommer ha ett högt pris. Både ekonomiskt och emotionellt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.