Amanda Broberg: Ett förhör är det minsta man kan begära
De blodiga myterna om sexualbrott som gång på visas i kulturen har mycket lite att göra med sexualbrottsoffers verklighet. Men även det som sker efter, vid en polisanmälan, lever sannolikt inte upp till den bild som den stora majoriteten har av hur en våldtäkt utreds.
Därför är UG:s reportage från i onsdags viktigt. Den bistra sanning om våldtäktsutredningar som framkommer där är en viktig orsak till varför fler anmälningar inte leder till fällande domar, eller ens åtal.
I Uppdrag Granskning säger Barbro Jönsson, polis vid Region Väst, att våldtäkter inte är särskilt coolt att utreda. Mycket krut läggs däremot på andra grova brott som vapenbrott och misshandel. I sådana fall är det otänkbart att utpekade gärningsmän inte skulle kallas till förhör. Men när det kommer till våldtäktsutredningar är detta långt ifrån ovanligt.
Enligt kartläggningen som UG gjort lades 40 procent av våldtäktsutredningar i Karlskoga mellan 2016 och 2018 ner utan att den utpekade gärningsmannen förhörts. I Stockholmskommunerna Solna och Sundbyberg lades var tredje utredning ner utan att den misstänkte hörts.
Sexualbrott och våldtäkter i synnerhet har historiskt haft låg uppklaringsgrad. Med tanke på den flitiga debatten om detta borde situationen ha förbättrats. Men i verkligheten har en motsatt utveckling skett. 2014 klarades 11,6 procent av de anmälda våldtäkterna upp. Motsvarande siffra för första halvåret 2018 var bottenlåga 7,4 procent – mindre än 1 av 10 anmälda våldtäkter.
Den stora majoriteten av alla anmälningar läggs ner. Efter det är det i princip omöjligt för målsäganden att begära ut förundersökningen och därmed få en mer detaljerad bild av varför den lades ner. Det är alltså inte ens säkert att offret får veta om den misstänkte har hörts av polisen. Att sekretessbelägga förundersökningar, för de utpekade gärningsmännens skull, är alltså viktigare än att de som anmäler kan få se vad förundersökningen, som nästan alltid läggs ner, bestod av.
Att hävda att en så ansenlig andel, som över 9 av 10 våldtäktsanmälningar inte skulle handla om att en våldtäkt faktiskt förekommit är naivt. Här rör det sig med stor tydlighet om att polisen och rättsväsende inte förmår utreda och lagföra denna typ av brott.
Det trauma som det innebär att anmäla en våldtäkt, och genomgå den medicinska undersökning som en snabb anmälan ofta föregås av, möts från samhället med en hånfull handlingsförlamning.
Att kvinnor med den reaktionen tar saken i egna händer och hänger ut sina förövare, likt det som hände i somliga fall under MeToo, blir i det ljuset en naturlig följd av av att samhället agerat undermåligt.
Att man i Sverige kan våldta, bli anmäld, inte ens kallas till förhör och trots teknisk bevisning gå fri är ett vansinne av stora proportioner. Det handlar inte om inneboende svårigheter med ord mot ord-situationer. Det handlar om att våldtäkter inte behandlas som andra grova brott.
Men ytterst innebär det att flickor och kvinnor som våldtas får tillbringa sina liv i en ofri tillvaro, för att undvika den gärningsman som fick gå fri.
