Annons

Amanda Broberg: Den psykiska ohälsan som populism

Kerstin Evelius, nationell samordnare på området psykisk ohälsa de senaste tre åren har i dagarna lämnat sin slutrapport. Resultatet? Svidande kritik mot spretiga satsningar utan ordentlig uppföljning.
Amanda BrobergSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 11 januari 2019
Amanda Broberg
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Två kartor med läkemedlet Sertralin Actavis som används för att behandla depression och/eller ångestsjukdomar.
Två kartor med läkemedlet Sertralin Actavis som används för att behandla depression och/eller ångestsjukdomar.Foto: Stina Stjernkvist/TT

Den psykiska ohälsan har kommit att bli mer av en politisk fråga än en vetenskaplig angelägenhet. Trots rön från forskare och experter på området om att den psykiska ohälsan inte ökat sen millennieskiftet, fortsätter företrädare för partierna att upprepa det som ett inrepeterat mantra. I valrörelsen drogs det till sin spets när Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin gick ut och krävde en egen statsrådspost med portföljen psykisk ohälsa, något som ledarsidan uppmärksammade.

Jag har länge upplevt att problematiken kring ungas mående behandlas med allt för stor varsamhet. Nu är jag snarare beredd att säga att den behandlas med stor oaktsamhet. Att recepten på psykofarmaka ökar, samtidigt som expertisen menar att den psykiska ohälsan inte ökat de senaste åren, är både en skadlig och olösbar ekvation.

Annons

Arbetet mot den psykiska ohälsan beskrivs i slutrapporten som bristfälligt. Projekt avlöser varandra och den tillfredsställande känslan av att ta initiativ och satsa pengar tycks vara överordnad att insatserna faktiskt ger resultat.

De ihåliga förslagen och tillvägagångssätten för att uppmärksamma den psykiska ohälsan är istället otaliga. Fridolins förslag om en egen “psykminister”, föreslaget från företrädare för ett antal ideella organisationer på (SVT Debatt 28/8) om att införa psykisk hälsa i läroplanen och elevorganisationen Sveriges Elevkårer som under Almedalsveckan delade ut kulglass under parollen “Okul glass” för att uppmärksamma den ökande psykiska ohälsan.

Att uppmärksamma denna fråga tycks ha blivit ett enkelt sätt att plocka empatipoäng, oavsett om förslagen handlar om initiativrika statsråd, mer som ska pressas in i läroplanen – eller glass. I jakten på att befästa en bild av sig själva som medvetna och effektiva slår politiken såväl som civilsamhället på stora trumman.

I ivern att framstå handlingskraftiga har initiativtagande blivit viktigare än effektiva satsningar, vilket har resulterat i halvdana projekt. Frågan om psykisk ohälsa har blivit allt mer frånvänd vetenskapen. Evelius beskriver till och med arbetet mot den psykiska ohälsan som oetiskt:

“Av de som lider av psykisk ohälsa får vissa ingå i ett projekt som vi vet är framgångsrikt – vissa får inte det… Har du tur kan du hamna i ett projekt som vi vet är bra. Har du otur, vilket är för det mesta, så hamnar du inte i det projektet.”

Att plocka politiska poänger på att den psykiska ohälsan ökar – i ljuset av att påståendet faktiskt saknar vetenskapligt stöd – börjar allt mer likna ren och skär populism. Medan de som lider på riktigt offras för politiska skrytsatsningar och medialt spel, istället för att få vetenskapligt prövad psykiatrisk hjälp.

Annons
Annons
Annons
Annons