Amanda Broberg: Dagens feminism är ingen tid för nya suffragetter
I filmen Suffragette från 2016 går en kvinna uppför en gata i sekelskiftets London och skjuter en barnvagn framför sig. Plötsligt tar hon upp en sten och kastar den mot en skyltfönster. Hennes vrål “Votes for women” blandas med ljudet av glas som splittras.
Kampen för kvinnlig rösträtt var inte alltid fredlig. Mot slutet blev vissa förkämpar allt mer radikala i sina metoder. I efterhand har vissa ställt frågan om detta stjälpte snarare än hjälpte kampen.
Tanken om att män och kvinnor skulle åtnjuta samma rättigheter och möjligheter föddes inte på vänsterkanten. Det var liberala tänkare som John Stuart Mill och Mary Wollstonecraft som först lanserade dessa resonemang på 1700-och 1800-talet. Kampen för kvinnlig rösträtt med suffragetterna i Storbritannien och Landsföreningen för kvinnlig rösträtt i Sverige, var inte partipolitiska rörelser. Det brukar nämligen först vara när mer extrema falanger knoppas av från breda rörelser som de politiseras.
Så var fallet med de mer våldsbejakande suffragetterna. Och ur den amerikanska medborgarrättsrörelsen föddes Svarta pantrarna, ett vänsterextremt parti med starka separatistiska och postkoloniala tankar.
När MeToo-rörelsen sköljde röster och krav på upprättelse över västvärlden hösten 2017 var det många som, lite förtjust, drog paralleller till en revolution. Och likt alla stora rörelser föds också mer extrema tolkningar, som inte alltid nödvändigtvis gagnar saken.
Detta exemplifieras bra av de kvinnor som med Cissi Wallin i spetsen nu rotat fram revolutionens vokabulär och bildat “Gardet”. En slags feministisk sajt, som “generellt tycker att traditionella medier är för fega” och därför kommer vara “modiga i våra publicistiska beslut när det finns skäl”. Med andra ord, de kommer inte vara sådär jättenoga med pressetik. Förövare och anklagade förövare ska hängas ut om det finns goda skäl. Ändamålet helgar medlen, som devisen Machiavellis Fursten ofta förknippas med, lyder.
Vill man på allvar lyckas förändra något är en bra början att försöka bli tagen på allvar. Även fast somliga verkar tro att desto mer högljudd, extrem och okonventionell man är, desto mer lyssnar andra, så är det inte så.
När vissa av suffragetterna tog till mer extrema metoder används de för att legitimera de särartsargument som fanns mot kvinnlig rösträtt. Argumenten är som sprungna ur den bortgångna författaren Karin Johannissons bok “Den mörka kontinenten” där hon förtjänstfullt visade att varje gång kvinnor krävde mer frihet så möttes de av försök från vetenskapen att befästa deras roll som underordnade.
Även i dag är debatten allt mer fixerad vid könsroller. Politiska och feministiska pekpinnar letar sig allt längre in i den privata sfären, och drar ut livsstilen i det offentliga rummet.
Den feministiska rörelsen kan inte bara handla om det som MeToo kretsade kring – personliga berättelser och raseri mot gärningsmän. Det har i förlängningen lett till en deterministisk syn på respektive kön, där den ena är offer och den andra förövare. Men att göra det personliga politiskt kommer inte gynna ökad jämställdhet.
Gardet verkar återigen vilja blåsa liv i en feministisk revolution, likt den som för 100 år sedan ledde till att kvinnor fick rösträtt i Sverige. Men snarare än en ny rörelse suffragetter lär detta projekt skrivas in i historieböckerna som den digitala och genuscertifierade skvallerblaska det är. I den mån som Gardet överhuvud taget kommer bli ihågkommet.
