Broberg: Att visa ”för lite” är inte att vara förtryckt

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Sommarvikarien Duaa Daebes har fått en specialsydd slöja som passar in i personalens övriga kläder på Liseberg.
Foto: Björn Larsson Rosvall
Sommarvikarien Duaa Daebes har fått en specialsydd slöja som passar in i personalens övriga kläder på Liseberg.

För några veckor sedan var det dags igen. Moderaterna gick ut och föreslog en utredning om ett slöjförbud i för- och grundskolan.

Den laddade tygbiten som används för att skyla kvinnans hår är omdiskuterad. Ingen annan religiös symbol har gjort sig till föremål för så tydliga uttolkningar om vad den står för. Att kvinnor ska behöva skyla sig i männens närvaro implicerar att det är kvinnans ansvar att tygla männens okontrollerade lustar, menar somliga. Att flickor och kvinnor bär slöja innebär att de sexualiseras, är också en vanligt förekommande uppfattning. Det som de flesta uppfattningar i debatten har gemensamt är att de uttolkar slöjan som en symbol för kvinnlig underkastelse. Att det handlar om väsensskilda perspektiv övervägs i princip inte alls.

Det finns såklart många historiska och praktiska argument mot ett slöjförbud. Precis som ett förtryck kan vara religiöst kan det vara sekulärt. Att slita av slöjan är lika mycket tvång som att trycka på den. Men även i praktiken är det svårt att se vad ett slöjförbud hade kunnat åstadkomma för de som faktiskt tvingas till att bära slöja. Flickor som tvingas hade riskerat att hamna i kläm mellan ett samhälle som förbjuder och en familj som trycker på. De som av egen vilja bär slöja hade känt sig attackerade och misstänkliggjorda av majoritetssamhället vid ett förbud. Dessutom är det svårt att på ett konsekvent sätt argumentera för att slöjan ska förbjudas men inga andra religiösa symboler. Det vill säga om bevekelsegrunderna nu handlar om att helga det sekulära samhället.

Somliga menar att en slöja är innebär en sexualisering, som i synnerhet längre ner i åldrarna är oacceptabel. Att små barn bär slöja är sannolikt inte ett eget val och faller därför i en något egen kategori. Men vad är det egentligen, förutom det egna västerländska perspektivet, som säger att de är just kvinnorna som döljer sitt hår som sexualiseras? Från ett annat perspektiv hade kanske en mer lättklädd norm setts som mer sexualiserande än en mer täckande. Den västerländska och sexuellt frigjorda traditionen har antagligen en väsensskild syn på vad som är sexualiserande, än ett synsätt från länder där majoriteten av kvinnorna bär slöja.

I alla tider har samhället ängslat sig för kvinnors kläder. Visade hon för mycket och var kjolen för kort? I detta fall är premissen exakt samma men utfallet åt andra hållet: Att hon visar så lite implicerar att hon måste skyla sig för att inte sexualiseras. Oavsett vilket perspektiv förenas de i att det aldrig är kvinnans val som är det viktiga. Moraliserandet kring vad den kvinnliga befolkningen visar i form av bara ben, eller inte visar i form av sitt hår ska inte vara föremål för lagstiftning. Det hade tytt på ett oerhört moraliserande samhälle, i vilket kvinnor om något hade befästs som sexobjekt.

En kvinna med bara ben eller bikini kanske helt enkelt trivs och känner sig fin i det. En kvinna som väljer att bära slöja ser det som en viktig symbol för hennes förhållande med en högre makt och ett mått på att hon disciplinerar sig gentemot sin tro. Avsikterna är helt olika. Men att fördöma något av dem grundar sig i samma förlegade och omyndigförlarande kvinnosyn.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.