Amanda Broberg: Alternativhögern borde läsa Tegnér
I reportaget blir tillvägagångssättet tydligt. Och det är skrämmande, för det är så effektivt. Programmet följer Daniel Friberg och Christoffer Dulny, två förgrundsgestalter i den svenska och internationella alternativhögern. Åsikterna är av vit makt-karaktär och stora delar av verksamheten bedrivs på internet via digital opinionsbildning som hela tiden ska vidga åsiktskorridoren.
Jan Björklund (L) jämförde dem i Agenda (26/8) med 1968-rörelsen och betonade vikten av att konservativa partier drar en hård gräns mot de fascistiska, rasistiska och i vissa fall våldsbejakande grupperingarna.
En viktig sak missar han dock. Altrightrörelsen är inga politruker som vill infiltrera partier för att bli folkvalda. Detta är en rörelse som handlar om att förskjuta det politiska samtalet och normalisera vissa åsikter. Och hur hård gräns politikerna än drar där har de i viss mån redan lyckats.
Just därför är strategin också briljant. Istället för att göra anspråk på att komma in i maktens korridorer verkar de på internet och i det dolda. Satiriska bilder med rasistiska anspelningar och kvinnohat som förkläs till att det är ett motstånd mot den radikala vänsterfeminismen är två exempel. Och det sprider sig.
I Uppdrag Granskning ställer Dulny en fråga till en panel i Almedalen, bestående av bland annat Alexander Bard och Aron Flam. Han inleder frågan med Finspång, en framtidssatir av orten Finspång där politiker ska avkrävas ansvar för massinvandringen och Sveriges undergång – genom att bli hängda i lyktstolpar. Att utkräva ansvar i kontexten Finspång innebär alltså avrättning. När frågan ställs möts den dock av skratt från panelen. Bard proklamerar att memekulturen och den skämtsamma tonen är befriande. Flam skrattar lite men svarar att det bästa sättet att avkräva politiker ansvar är att rösta bort dem. Om det ändå var så att Dulny var intresserad av svaret. Eller av att ha en demokrati alls.
Programmet visar också att den nya alternativhögern betonar bildning, något som en av ledarna i rörelsen, Daniel Friberg, lyfter fram. Han äger ett högerextremt förlag som trycker böcker med ren raspropaganda. För 1990-talets nynazister var musik och våld det vackraste som hänt. Många menar att man genom musiken lyckades attrahera unga, arga män med stort våldskapital och genom den inpränta åsikterna. Mitt intryck är att ordningen snarare är omvänd. Här läser man på om modern rasideologi och resonemangen om allt från kvinnor till judar är utvecklade – och fruktansvärda. Bruka våld gör man inte i onödan. Däremot tränar man med ex-soldater i andra länder och gör sig förberedda. För ett raskrig.
Väl formar den starke med världen sitt svärd, väl flyga som örnar hans rykten, skrev Esaias Tegnér. Nationalromantiken och fascinationen av landsfäder är stark inom alternativhögern.
Att skratta åt satir är lätt, och visst kan det vara befriande med yttrandefrihet som tillåter alla former av skämt. Men här blir humorn är ett verktyg för att göra dessa åsikter mer rumsrena. Med den insikten fastnar skrattet lätt i halsen.
Så till alternativhögern som säger sig vurma så mycket om det svenska rekommenderar jag därför fortsättningen på dikten Det eviga av Tegnér. “En dag brytas den vandrandes svärd och örnarna fällas i flykten. För vad våldet skapar är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort.” Värderingar om jämlikhet och allas lika värde är eviga. Jag är övertygad om att så kommer vara fallet även denna gång. Men det skrämmer mig att vi ens pratar om att bekämpa sådana krafter, ty det innebär att de fortfarande existerar.
