Britterna står inte ensamma mot Ryssland
Storbritannien utvisar 23 ryska diplomater efter nervgiftsattacken mot den före detta ryske spionen Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury. Premiärminister Theresa May beskriver åtgärden som att man från regeringens sida därmed ”nedmonterar ett spionnätverk”. Det är den största utvisningen av diplomater från Storbritannien under de senaste 30 åren. Samtidigt har May begärt att FN:s säkerhetsråd ska ta upp frågan. Dessutom bryter landets sina diplomatiska förbindelser med Ryssland på högsta nivå. Utrikesminister Sergej Lavrovs planerade besök ställs in.
Det som nu utspelar sig i realtid är att ett sedan länge kallt krig plötsligt har blivit hetare. Den brittiska regeringen gav Rysslands en frist fram till midnatt tisdag. Från Moskva kom svaret att man inte svarar på ultimatum. Det är därför inte förvånande att Storbritannien reagerar så kraftfullt. Det är helt enkelt inte rimligt att sätta annat än hårt mot hårt när en auktoritär despot som Vladimir Putin agerar med sådant utstuderat förakt för människoliv och suveräna staters gränser och lagar.
Varför detta sker just nu är kanske inte den första frågan som ska ställas. The Guardian förde fram den uppfattningen tidigare under onsdagen att det hela mycket väl kan vara ett inslag i Vladimir Putins valrörelse. Ett sätt att visa sin makt.
Det hela påminner dock mer om en krigshandling. Det nervgift som användes i attacken är ett ryskt, militärt stridsmedel. Inget annat land har tillgång till det. Om det inte skulle vara en medveten handling från ett eller annat rysk statsorgans sida, är det likafullt Ryssland som bär hela ansvaret för att landet i det läget inte har kontroll på sina massförstörelsevapen.
Den uppkomna situationen är unik. Storbritanniens sak är vår – och detta alldeles oavsett om landet ska lämna EU eller ej. Att EU uttrycker sitt fulla stöd för Storbritanniens agerande, att USA, Frankrike och Tyskland engagerar sig i konflikten, faller sig naturligt. Alla vänner av frihet, öppenhet och demokrati vet var de har sina sympatier.
För svensk del är det om något än mer angeläget att sluta upp bakom britterna. Våra band till öriket är kulturella, politiska och historiska. Vi har det mesta gemensamt och väldigt lite som skiljer oss åt.
Den solidaritetsförklaring som utrikesminister Margot Wallström läste upp i riksdagen i februari formulerades så här: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”. Den är i högsta grad tillämplig i dag. Storbritanniens sak är vår.
Det kan i det här läget vara av vikt att Wallström också utvidgar detta vårt löfte till att gälla om Storbritannien verkligen lämnar EU. Våra band över Nordsjön är starkare än att de skulle brista av ett brittiskt utträde ur den europeiska gemenskapen.
