Brist på kritik innebär inte brist på problem
Ett av skolans viktigaste uppdrag är att fostra eleverna till att bli delaktiga samhällsmedborgare. Att vara delaktig förutsätter i sin tur en sund dos av skepticism där beslut och samhällsfenomen med fördel ska få kritiseras och ifrågasättas. Något som för många är en självklart i såväl politiken som på arbetsplatsen och i föreningslivet – och något som vi gärna lär vidare till kommande generationer. Man kan därför tro att en sådan anda även präglar den svenska skolan. Men tvärtom, på många skolor – därmed inte sagt alla – runt om i landet tycks det råda en tystnadskultur.
I en undersökning som Skolvärlden gjort uppger hälften av tillfrågade lärare att det finns en sådan kultur på deras arbetsplats. Det innebär att de anställda undviker att kritisera arbetsgivaren för att inte få negativa konsekvenser i form av schemaändringar, omplaceringar, social utfrysning och för att det inte ska påverka lönen.
Kritiken från de anställda varierar förstås från skola till skola. Men det kan handla om synpunkter på arbetsbelastningen, eller som en tidigare lärare berättar om i en annan artikel i Skolverket – att man i vissa situationer inte kan tala öppet om de problem som ens skola står inför. I undersökningen uppger 43 procent att de blivit straffade när de kritiserat verksamheten, över hälften har avstått från att lyfta sina synpunkter på grund av risken för repressalier och var tredje lärare har bytt arbetsgivare till följd av tystnadskulturen.
Inte sällan ses de kritiska medarbetarna som besvärliga och obekväma. Men det är viktigt att skilja på kritik och allmän negativitet där den förstnämnda är framåtsyftande. I stället för att tysta ned kritiken, som många skolledningar runt om i landet tycks göra, borde de av detta skäl lyssna till vad lärarna i fråga har att säga. Vidare kan man fråga sig hur dessa lärare kan förväntas lära ut sina elever vilka rättigheter de har om inte ens de själva får nyttja dessa på sin arbetsplats? Om man på allvar vill bidra till att barn och unga utvecklas till aktiva och delaktiga medborgare i samhället måste skolan själv föregå som ett gott exempel.
Det är också en märklig strategi från skolor som redan har svårt att rekrytera, och i viss mån även behålla, lärare. I veckan kom Skolverket med prognoser där det konstateras att det om femton år kommer saknas 45 000 behöriga lärare och förskollärare. Vill man locka till sig fler behörig personal, och därmed dämpa lärarbristen något, vore ett bra första steg om skolorna började lyssna på sin personal i stället för att tysta ned dem.
Av undersökningen framkommer det att tystnadskulturen delvis kan bero på att den svenska skolan i allt högre utsträckning präglas av ett marknadstänk där man konkurrerar mot varandra. Därav kan kritik från anställda uppfattas som särskilt påfrestande. Men att skolor är konkurrensutsatta, och därför upplever sig nödgade att hålla upp en fasad som i själva verket inte finns, är inte skäl nog för att tysta sin personal eftersom brist på kritik inte nödvändigtvis innebär brist på problem. Det finns inga perfekta arbetsplatser, men bara de som tillåter ifrågasättanden, synpunkter och kritik kan bli bättre.
