Brink: Beklagligt med AfD, men inte katastrof

Ledare ,
Artikeln publicerades 24 september 2017.
Foto:
AfD toppkandidater Alexander Gauland och Alice Weidel firar att det högerpopulistiska missnöjespartiet kommit in i förbundsdagen.

När uppåt hundra företrädare för högernationella AfD, alternativ för Tyskland, tar plats i tyska förbundsdagen är det beklagligt men inte heller anledning att panikskrika ”Vargen kommer!”

Partiet får begränsat inflytande i parlamentet. Mycket talar för att ledamöterna i traditionell sekteristisk anda blir fullt upptagna med att bekämpa varandra. Så har partiets korta historia varit hittills och mönstret går igen i de delstatsparlament där AfD tagit plats.

AfD ställer inte till en parlamentarisk oreda på samma sätt som Sverigedemokraterna. EU-motstånd och fjäsk för Ryssland har AfD gemensamt med yttervänsterns die Linke. I övrigt gäller traditionellt högernationellt tankegods med främlingsfientlighet som bärande del.

Det moderna tyska politiska systemet har visat sig robust i mötet med extrempartier. Adolf(!) von Thaddens nynazistiska NPD hade på 60-talet säte i sju av tio delstatsparlament, men försvann sedan tillbaka bland skuggorna. Kommunistpartiet KPD förbjöds, men kom igen som DKP utan att nå framgång i val. Demokratin stod också pall för terrorattackerna från Röda arméfraktionen. Die Linke har fula östtyska rötter. Att de idag leder delstatsregeringen i Thüringen är ändå inte en comeback för DDR.

I mycket står AfD för trumpism utan en Trump. Karismatisk ledare saknas och finns inte i sikte. AfD:s ledargarnityr är en brokig samling. Alexander Gauland är tidigare CDU-politiker. Alice Weidel är managementkonsult som delvis bor i Schweiz och lever i registrerat partnerskap med en kvinna född i Sri Lanka. Beatrix von Storch är född hertiginna av Oldenburg och barnbarn till Hitlers finansminister, greve Lutz Schwerin von Krosigk.

Partiets unga liv sedan 2014 kännetecknas av tvära svängar och ledningsbråk. Starten kan jämföras med svenska Junilistan. Missnöje med EU, euro och stödpaket för Grekland inspirerade AfD-grundarna. Men medan Junilistan försvunnit ut i obetydlighet kunde AfD samla på sig anhängare som var missnöjda med mycket annat. När den stora flyktingvågen kom 2015 fick AfD en ny rädslo- och missnöjesvåg att surfa på.

Precis som yttersta vänsterns die Linke har AfD sin styrka i de nya förbundsländerna i öst. Åren av sovjetdominerad kommunism sätter ännu spår. Här tycks den demokratiska mognaden fördröjd samtidigt som medborgarna i öst starkt hemfaller åt missnöje.

Vad kan då ge AfD näring att svälla vidare när de dragit in i riksdagshuset i Berlin? Krisande tysk ekonomi, skenande arbetslöshet, nya EU-kriser, konflikter som skapar nya flyktingvågor… Låt oss bevaras från detta.