Braw: Rysk-ortodoxa kyrkan går statens ärenden

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Patriarken Kirill meddelade i veckan att den rysk-ortodoxa kyrkan bryter med den övriga ortodoxa kyrkovärlden efter det att den ukrainska ortodoxa kyrkan utropat sin självständighet.
Foto: Sergey Vlasov
Patriarken Kirill meddelade i veckan att den rysk-ortodoxa kyrkan bryter med den övriga ortodoxa kyrkovärlden efter det att den ukrainska ortodoxa kyrkan utropat sin självständighet.

Kriget är en fortsättning på politiken med andra medel – och det samma kan sägas om kyrkorätten, i den stora strid som har utbrutit inom den ortodoxa kyrkan i fråga om Ukraina.

De ortodoxa kyrkorna har inget överhuvud i stil med en påve, men patriarken i Konstantinopel har ansetts vara den främste bland jämlikar. Genom beslut att tillerkänna den stora ortodoxa kyrkan i Ukraina självständighet har han dock, enligt den rysk-ortodoxa kyrkans ledning, totalt undergrävt sammanhållningen mellan de ortodoxa. Den heliga synoden i Ryssland slog den 15 oktober fast att patriarken i Konstantinopel har agerat olagligt och inkräktat på den ryska kyrkans rättsliga territorium. Som en följd av detta kan det inte längre finnas någon ”eukaristisk gemenskap” mellan de olika kyrkornas präster eller medlemmar; de kan med västlig terminologi inte fira mässa tillsammans längre.

Detta är en kyrkohistorisk omvälvning. En talesman för den rysk-ortodoxa kyrkan säger att de ortodoxa i och med det detta inte längre har något samlande centrum. Patriarken i Konstantinopel har kallats andlig ledare för världens 300 miljoner ortodoxa kristna, men nu – säger talesmannen – ska åtminstone hälften, de ryska kristna och deras likasinnade, subtraheras.

Men det är inte bara kyrkohistoria som nu skrivs, utan också politisk historia. I den ortodoxa kyrkan finns ingen tradition av uppdelning mellan kyrka och stat eller religion och politik. ”Stat och kyrka antas ha identiska grundläggande intressen och rikta sina ansträngningar mot samma mål”, har kyrkohistorikern Thomas Bremer skrivit.

I och med det ryska angreppet på Ukrainas självständighet har frågan om kyrkans ställning en tydlig politisk dimension. Detta framgick också av den ukrainske presidenten Petro Porosjenkos uttalande om erkännandet av den självständiga ukrainska ortodoxa kyrkan: ”Detta är en fråga om nationell säkerhet. Detta är en fråga om att vara en stat. Detta är en fråga om global geopolitik. Detta är kollapsen för Moskvas sekelgamla anspråk på världsherravälde som det tredje Rom.”

Detta är, fast lite annorlunda formulerat, kritiken från Moskva. ”Patriarkatet i Konstantinopel har anslutit sig till ett renodlat politiskt projekt”, som den rysk-ortodoxa kyrkans talesman uttryckte det.

Samtidigt är naturligtvis också den rysk-ortodoxa kyrkan själv en i högsta grad politisk aktör, med det underförstådda uppdraget att använda sin frihet för att främja sammanhållning och stärka det politiska styrets legitimitet. ”Staten och regeringen bekräftas genom en institution som möts med stor respekt av allmänheten”, som Bremer uttryckte det. Och det var redan 2008.

Styrets behov av legitimitet har om något ökat sedan dess, varför kyrkan har fått en alltmer framskjuten politisk roll. Det officiella uttalandet om konflikten med patriarkatet i Konstantinopel är en ganska snårig kyrkorättslig utläggning. Men det är svårt att inte se ställningstagandet mot en självständig ukrainsk ortodox kyrka som en del av ett större ifrågasättande av Ukraina som självständig stat.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.