Bönderna behöver vårt stöd
Böndernas tillvaro pressas på ena hållet av konkurrens från andra EU-länder, och på andra hållet av stigande omkostnader, i spåren på allt tuffare svenska miljöregler.
Mycket av den mjölk som konsumeras i Sverige kommer från andra EU-länder. EU:s jordbruksmarknad är som bekant strängt politiskt konstruerad. Men den skapar ett överskott som tillåter framförallt länder med en mycket industriell syn på jordbruk, som Tyskland, Danmark och Nederländerna, att exportera stora kvantiteter.
Om man tar exemplet ost producerar vi själva drygt 100 000 ton årligen. Men samtidigt importerar vi nära 90 000 ton. Osten från andra EU-länder är oftast billigare trots att den transporterats längre. En orsak är att andra europeiska bönder inte har lika hårda miljökrav på sig som de svenska kollegerna har.
Väljarna i Sverige lägger ett tungt uppdrag på mjölkbondens axlar. Han eller hon ska leverera prickfri mjölk, hantera sina djur humant, minimera användningen av antibiotika, upprätthålla det öppna landskapet samt betala flera olika miljöavgifter och skatter.
Men när vi medborgare står som konsumenter vid disken på en stormarknad, då glömmer vi de värden vi kräver av bönderna när vi väljer politik. Då är det plötsligt bara prislappen som avgör.
Ytterst är det vi konsumenter som avgör mjölkproduktionens framtid. Om de svenska bönderna ska kunna fortsätta producera mjölk måste vi också vara beredda att köpa varan när den kommer ut i butik. Självklart ska konsumenten ges möjlighet till ett medvetet val genom märkningen av varan. Att en ost är gjord av svensk och inte fransk mjölk spelar roll.
När statsminister Fredrik Reinfeldt för några jular sedan uppmanade medborgarna att köpa svenskt fick han genast kritik för att vara nationalistisk.
Men om vi som konsumenter vill gynna ett så miljösmart jordbruk som möjligt, och samtidigt bidra till att svenskt jordbruk och dess landskap överlever, då måste vi nog tillåta oss att betala lite extra.
Ledarredaktionen
