Ledare: Blunda inte för djuraktivisternas terror
I en debattartikel i Aftonbladet tidigare i veckan riktar LRF:s förbundsordförande Palle Borgström en uppmaning till regeringen att bekämpa ”ideellt motiverad brottslighet” mot Sveriges bönder. Han har helt rätt. Regeringen måste ta tag i det växande problemet med hot, skadegörelse, mordbränder och misshandel av enskilda djuruppfödare, jordbrukare och deras familjer, anhöriga och vänner.
”Det ligger ett tungt ansvar på myndigheter att öka skyddet och vår regering måste stärka lagstiftningen”, skriver Borgström och fångar i ett slag nivån på den utsatthet som många inom jordbruksnäringen känner på grund av djurrättsaktivisters terror. Enligt en undersökning som beställts av LRF känner var femte lantbrukare någon som blivit utsatt, var fjärde är orolig för att själv drabbas och var sjunde är rädd för att berätta att man är djurägare.
Situationen i Sjuhärad med omnejd är inte annorlunda. Det finns en utbredd rädsla för skadegörelse och intrång som drabbar djur och anläggningar. I hotbilden ingår även direkta hot som uttalas i såväl sociala medier som öga mot öga.
I november misshandlades en minkfarmare i Falkenberg när djurrättsaktivister ännu en gång försökte ta sig in på hans gård; det var den 12:e attacken på sex månader. Bland de 20-talet maskerade som agerade den här gången fanns minst en person som efter flera fall av mordbrand, skadegörelse, olaga intrång och hot är dömd till fängelse. Flera av dem som var också delaktiga i de hot och gravskändning som riktade sig mot en lantbrukare och hans familj utanför Ulricehamn 2013.
”Det är väl djuren jag oroar mig mest för”, säger en lantbrukare i södra Mark till BT, som själv har drabbats av hot och skadegörelse. ”Själv kan jag försvara mig, men vem vet vad sådana där människor kan ta för sig om de får för sig att de ska ‘befria’ mina djur. Vi har det bästa djurskyddet och högsta standarden i våra ladugårdar som går att hitta i hela Europa. Jag fattar inte vad de är ute efter”.
När Säpo 2009 utredde hoten från olika extremistiska miljöer ingick även att analysera de hot mot samhället som djurrättsaktivisterna utgör. Att denna grupp togs med i detta sammanhang, dit annars bara vitmakt-rörelsen, autonoma vänstergrupper och militanta islamister normalt brukar räknas, beror på den pågående radikaliseringen.
I ett demokratiskt samhälle är åsiktsutbyten aldrig brottsliga. Det kan i samband med att djurrättsaktivisters terror diskuteras också vara på sin plats att minnas att exempelvis protester mot plågsamma djurförsök på samma sätt som protester mot rasism, främlingsfientlighet och för en bra miljö inte behöver vara problematiska. Det är snarare önskvärt att sådana förekommer. Det ligger således nära till hands att anta, att djurrättsaktivister kan uppfatta sina egna insatser som sanktionerade av ett samhälle som generellt sett delar dessa värderingar.
Somliga anser att djur ska ha samma rättigheter som människor. Andra drivs av ett engagemang för att minska köttätandet. Det framträder många gånger ett existentiellt drag över kampen som samtidigt kan få dem som attackerar lantbrukare att uppfatta sig som ideologiskt överlägsna när de tar på sig rollen som djurens försvarare.
Det finns naturligtvis grader och nyanser även här. Det är inte alla som går för långt och blir ett hot mot samhället. Men bland de militanta djurrättsaktivisterna finns de som likt vit makt-miljön och de autonoma vänsterrörelserna underkänner demokratin, rättssamhället och dess lagar, har en konspiratorisk syn på samhället och dess företrädare och vill genom våld ”gå före” och genomdriva förändringar som de anser gynnar ”massan”. De som tar till våld mot bönder, jägare och djuruppfödare uppfattar sig själva, enligt Säpo som ”… förtrupper som omfamnar den rätta ideologin och som därför har rätt att bryta mot lagar och demokratiska processer för att driva igenom samhällsförändringar”.
Därför går det inte att blunda för att djurrättsattackerna är ideologiskt motiverade. De ska därför betraktas som politiska brott. Och med nuvarande ordningar kan denna brottslighet pågå mer eller mindre ostört. Ty som Palle Borgström mycket riktigt påpekar är statens handfallenhet ett faktum ”eftersom jordbruksfastigheter oftast ligger utanför planlagt område kan aktivister utnyttja allemansrätt och demonstrationsrätt när de tar sig in på enskilda gårdar. Straffskalan är så låg att händelserna inte prioriteras av polisen.” Regeringen måste inse att det är allvar när lantbrukare upplever att ”de varken får stöd av lagen eller en poliskår som försvarar och ingriper vid attacker.”
Allvaret i situationen motiverar de stora orden: Ytterst innebär oviljan eller oförmågan att agera att den på så sätt faktiskt medverkar till att urholka demokratin.
Regeringen gör därför bäst i att inte blunda för djurrättsterrorn.
