Hur gör Sverige med dem som inte vill integreras?

Ledare Artikeln publicerades

JÖNKÖPING. Hur långt är ett snöre? Med den retoriska frågan illustrerar den tidigare polisen Mustafa Panshiri svårigheten att slå fast när en människa är färdigintegrerad i Sverige.

Etniska svenskar vurmar ofta för mångkultur utan att närmare kunna definiera fördelarna, och utan att själva bo i den, säger Mustafa Panshiri.
Foto: Cecilia Blomberg
Etniska svenskar vurmar ofta för mångkultur utan att närmare kunna definiera fördelarna, och utan att själva bo i den, säger Mustafa Panshiri.

Hur långt är ett snöre? Med den retoriska frågan illustrerar den tidigare polisen Mustafa Panshiri svårigheten att slå fast när en människa är färdigintegrerad i Sverige.

Ledarkrönika

I dagarna inbjöd föreningen mot hedersförtryck GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, dess goodwillambassadör Panshiri till en mörk biosalong i kulturhuset i Jönköping för att berätta om boken ”Det lilla landet som kunde” som han skrivit med författarkollegan Jens Ganman. Tillsammans har de rest land och rike runt och vänt på alla möjliga stenar för att bringa ljus i ämnet.

I boken behandlas frågor som: Hur hanteras de som inte vill integreras i det svenska samhället men ändå vill ta del av välfärden? Är det rätt att förvänta sig mindre av nyanlända än av svenskfödda? Och hur långt och hur länge ska samhället sträcka fram handen? I Japan, som författarna har besökt, är svaret kort och gott: inte alls. Där är det assimilering och full anpassning som gäller, om någon alls släpps in till att börja med.

Panshiri föddes i Afghanistan och kom till Sverige vid elva års ålder, vilket han beskriver var som att vinna på lotteri. Men varför drack man mjölk till maten, hur kunde staten sälja alkohol till folket och hur kunde tjejer och killar bli ihop utan att dra skam över familjen? Samtidigt blev han nyfiken, då ett land med så pass omoraliska värderingar ändå var både välfungerande och välmående.

Mustafa Panshiri, tidigare polis, kom till Sverige från Afghanistan som elvaåring och föreläser nu om integration. Här för elever på språkintroduktionsprogrammet i Kalmar.
Foto: Östra Småland
Mustafa Panshiri, tidigare polis, kom till Sverige från Afghanistan som elvaåring och föreläser nu om integration. Här för elever på språkintroduktionsprogrammet i Kalmar.

Han utbildade sig till polis, och kom nästan dagligen att möta ensamkommande barn och ungdomar som kom till polisstationen i Linköping för att ansöka om asyl. Med sin bakgrund och sina språkkunskaper hade han ett unikt utgångsläge för att kunna förklara hur det fungerar att leva i Sverige, och han bestämde sig för att arbeta med integration på heltid. Med projektet Kreativ integration har han de senaste två åren besökt över 170 kommuner och träffat hundratals lärare och gode män, samt tusentals ensamkommande ungdomar.

Att det uppstår friktion när stora invandrargrupper med helt andra kulturer och traditioner i bagaget kommer hit är inte konstigt. Ändå har det under lång tid funnits en ovilja att erkänna problemen, menar Panshiri, som tillsammans med Ganman å andra sidan inte tvekar att kasta sig huvudstupa in i dem. De vänder och vrider på fördomar och begrepp och ställer politiskt känsliga men angelägna frågor till allt från imamer, poliser, invandrare, inbitna svenskar, samhällsdebattörer och politiker. Resultatet är en ambitiös och tankeväckande samhällsdokumentation. Kort sagt integrationspolitiskt sprängstoff.

”Många av mina landsmän vill inte torka pensionärer i rumpan”, berättar en libanesisk kvinna i boken. ”Det är under deras värdighet. Varför tror svenska politiker att någon skulle vilja göra det när man kan få socialbidrag istället? Socialbidrag är förskott på jizya – skatt som icke-muslimer ska betala enligt Koranen. Det är inget man skäms för att kvittera ut.” I ett villaområde utanför Göteborg berättar egenföretagaren Barsheen: ”Därifrån jag kommer, vi klarar inte av demokrati.” ... ”Det måste finnas en Saddam Hussein som håller koll på oss. En Bashar al-Assad. Det fungerar så i våra länder – det måste vara ett visst mått av diktatur.” Även om dylika åsikter är långt ifrån representativa, går det inte att bortse från att de finns.

Etniska svenskar vurmar ofta för mångkultur utan att närmare kunna definiera fördelarna, och utan att själva bo i den, säger Panshiri. Det har varit ett slags romantiskt förhållande, fast på avstånd. Men det arrangerade äktenskap som påtvingats dem som faktiskt lever i multikulturella områden är långt ifrån lyckligt.

”Det lilla landet som kunde” ger en god inblick i integrationsfrågans komplexitet, även om användningen av begreppet åldersbestämning är olycklig då det inte går att exakt bestämma någons ålder, enbart bedöma den. Den korrekta termen är därför åldersbedömning och inget annat. Men till författarnas försvar är de långt ifrån ensamma om att göra det misstaget i debatten.

Panshiri menar att värderingar som våra lagar, jämlikhet och yttrandefrihet måste vara bortom kompromiss. Men på andra områden är det enligt Panshiri viktigt att inte pressa för hårt. Exempelvis bör frivillighet utgöra grunden vad gäller slöja och burkini. Alltför hårda krav på anpassning riskerar leda till att motstånd till det sekulära samhället uppstår. En kvinna som hela livet täckt sin kropp och plötsligt förväntas ta av sig slöjan och bära bikini kan känna obehag, medan hennes dotter troligen kommer att göra annorlunda val. Men härom råder olika uppfattningar, då graden av frivillighet i en hederskontext är svår att urskilja.

Så hur långt är snöret? När är man fullt integrerad? Frågan engagerar. Efter en kort frågestund bildas snabbt en lång kö för bokköp och signering.