Blir det regeringskris ikväll?

Ledare ,

Under fredagen ska Kristelig Folkeparti kongress rösta om huruvida Norge ska ha en borgerlig eller socialistisk regering framöver. Ett av Stortingets minsta partier håller därmed landet som gisslan i en intern kamp som handlar om själsfrid och identitet.

I centrum står partiets ledare, Knut Arild Hareide, som tidigare i höstas uppmanade partiet att besluta om att göra gemensam sak med Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstre och Senterpartiet för att på så sätt hamna i regeringsställning. Men KrF är splittrat om var partiet ska höra hemma. Inför omröstningen som ska äga rum i konferensanläggningen på Oslos flygplats Gardemoen hänger det i princip på en enda röst.

Att ett enda, litet parti har så mycket makt, och att samma parti vet med sig om att utnyttja den, torde höra till det parlamentariska spelets regler. Men helt klart är att det som i praktiken är en intern konflikt om vilken framtidsväg som kan leda till ökat inflytande och, inte minst viktigt, fler röster i nästa Stortingsval, har bidragit till att den diskussionen har blivit blodigare än de hade behövt bli. Dagens omröstning kan mycket väl sluta med att Hareide väljer att avgå – eller avsätts.

Den norska situationen har sina pedagogiska poänger – om den läggs intill den svenska regeringsbildningens segdragna sonderingar. I Norge är ett det ett parti som håller alla andras framtid i sina händer. I Sverige har alla partier tagit varandra som gisslan genom att avge löften som omöjliggör att det ska kunna bli en lösning utan att ett eller flera partier sviker sina löften.

Och om det svenska tillståndet har drag av fars över sig, uppvisar det norska dramat att det mycket väl går att betrakta som en tragedi. Kristelig Folkeparti kan mycket väl förlora även de sista väljarna om det inte förmår att göra det tydligt var partiet hör hemma.

Statsminister Erna Solberg får vackert vänta på att KrF ska bestämma sig.
Foto: Heiko
Statsminister Erna Solberg får vackert vänta på att KrF ska bestämma sig.

I valet för ett år sedan satte KrF upp tre löften som alla hade bäring på regeringsfrågan. Under den föregående mandatperioden hade Krp varit ett stödparti till Høyres Erna Solberg och den samarbetsregering som även Fremskrittspartiet ingick i. Hareides löften den här gången var en blandad kompott av ultimativa och deliberativa utspel. Det första var en sådan regering ändå skulle vara förankrad i ett antal mittenpartier. Den andra var att partiet inte kunde tänka sig att stödja en regering där Fremskrittspartiet ingick. Det tredje var att om en center-högerregering var omöjlig så skulle KrF ”søke andre gjennomslag” för sin politik och gå i opposition.

De tre löftena var motsägelsefulla bortom alla gränser, inte minst med tanke på att Hareide sedan gav Solberg sin välsignelse men samtidigt sa att han inte ”för tillfället” avsåg att fälla regeringen.

Den bästa lösningen på den stundande norska regeringskrisen vore att Hareide avgick, att Solberg satt kvar och att de norska väljarna fick avgöra såväl regeringsfrågan som KrF:s framtid i nästa val.

De svenska partier som nu sitter fast i varandra torde ha en hel del att vinna på att följa den norska situationen med såväl intresse som fruktan. Att ta en regering som gisslan för egen vinning kan se ut som en bra idé på papper. I verkligheten är det att ta på sig ett mycket, mycket stort ansvar som snabbt kan visa sig vara svårt att bära.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.