Bevisat: Facket kan förändras

Det har länge varit en allmänt etablerad sanning att allt fler får allt mindre i ersättning från a-kassan. Men denna ”sanning” handlar i liten utsträckning om mynt och sedlar i plånboken.

Ledare

Idag omfattas 97 procent av alla TCO-medlemmar, 92 procent av Saco-medlemmarna och 68 procent av LO-kollektivet av en inkomstförsäkring som tillsammans med a-kassan ger 80 procent av lönen i arbetslöshetsersättning.

Det vet vi tack vare en utredning som Riksdagens utredningstjänst har genomfört på uppdrag av Jan Ericson (M).

Men det är inte pengarnai sig som är det anmärkningsvärda. Snarare är det fackets förmåga till att anpassa sig efter verkligheten som är värd att särskilt uppmärksamma. Att så stor del av alla anställda faktiskt kan få ett fungerande skydd, som ger både ekonomisk trygghet och drivkrafter till att ta ett nytt jobb vid arbetslöshet, visar att utvecklingen går åt rätt håll.

Det är väl känt att hög ersättning från a-kassan länge fungerade som en återvändsgränd. Den som blev arbetslös behövde inte direkt förta sig för att hitta ett nytt jobb; det gick inte att tala om a-kassan som försäkring då den i själva verket fungerade som ett mellanting mellan medborgarlön och socialbidrag.

I praktiken varden gamla a-kassan att betrakta som en potentiell källa till livstidsförsörjning, då de arbetsmarknadsinsatser som samhället erbjöd vanligtvis inskränkte sig till att återkvalificera den som riskerade att stämplas ut.

Att enbart gå på a-kassa ger idag en tunnare plånbok. Med a-kassa tillsammans med kompletterande kollektiva inkomstförsäkringar, och kanske rentav egna tilläggsförsäkringar, blir den tjockare – om än under en kortare period.

Men samtidigt öppnardetta för bättre dynamik på arbetsmarknaden och tydligare drivkrafter för individen att snabbare komma i arbete. Alliansregeringens reformering av a-kasseavgifterna har medfört att fackförbunden själva omskapat ett dåligt fungerande trygghetssystem till något som allt mer liknar en omställningsförsäkring.

Behövs i det läget då verkligen en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring?

Frågan är relevanteftersom det är långt ifrån givet att politikerna kan åstadkomma något som fungerar bättre än det som arbetsmarknadens parter är överens om.

Att inte vara med i facket är en mänsklig rättighet. Det är alldeles givet i ett demokratiskt samhälle.Men att många medlemmar har hoppat av handlar om mer än ett ideologiskt ställningstagande.

En kombination av höga avgifter och känslan av att facket inte motsvarar förväntningarna utgör en mer vardagsnära förklaring till att organisationsgraden minskar på sina håll. Vilket är synd, inte minst med hänsyn till den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ty vad den rapportsom riksdagens utredningstjänst tagit fram också visar är att de som stannar kvar i facket faktiskt får valuta för pengarna.

Så det torde ligga i allas intresse att innan frågan om obligatorisk a-kassa lyfts upp på dagordningen hoppas och förtrösta på fackets förmåga till fortsatt förändring.

Ledarredaktionen