Bättre med riksdagen i centrum
I vanlig ordning lär det dock inte bli så illa som domedagsprofeterna gör gällande. Det är förvisso en ny situation, men inte nödvändigtvis en dålig sådan. Och för all del, ett visst mått av ökad oordning är att vänta. Det går inte längre med nödvändighet att avgöra utifrån valresultatet hur nästa regering kommer att se ut. Frågan är om det verkligen gör så mycket. Det tar lite längre tid men efter ett par mandatperioder har vi vant oss vid det också.
Det finns en viktig psykologisk poäng i att påminna regeringen, vilken färg den än må ha, att det är riksdagen som är landets högsta beslutande kammare. Det svenska systemet har degraderat riksdagen till ett forum för formellt nödvändig debatt och pliktskyldiga omröstningar. Den verkliga politiska makten har legat hos regeringen som alltför länge inte har behövt bry sig om folkets främsta företrädare, vilket är hur regeringsformen beskriver riksdagen.
Innevarande mandatperiod har kännetecknats av att vi har haft en minoritetsregering som inte har förstått att den saknar egen majoritet. Det är delvis begripligt, förändringar tar tid att vänja sig vid. Med det sagt är vissa mer förändringsbenägna än andra och man hade kunnat hoppas att regeringen skulle ha lärt sig under de gångna fyra åren.
I stället lyser föraktet för riksdagen fortfarande igenom. Statsminister Stefan Löfven (S) blev genuint arg varje gång det knystats att riksdagen tappar förtroende för ett eller annat statsråd som gjort bort sig å det grövsta. Men regeringen svarar inför riksdagen, inte tvärtom. En återgång till den ordningen vore sund, inte minst ur ett maktdelningsperspektiv.
En minoritetsregering kan inte heller genomföra förändringar som den vill eller hur den vill. Den måste samla stöd från andra partier i riksdagen. Det borgar för en viss ödmjukhet. Det räcker inte att likt statsminister Stefan Löfven presentera sin egen politik och bjuda in andra partier att rakt av stödja den. Det kräver faktiskt statsmannaskap, förmågan att sy ihop tillfälliga koalitioner för att tillsammans ta fram lösningar och uppnå gemensamma mål.
Det kräver en annan typ av politiker än tidigare. Eftertanke, lugn och i någon mening ett mått av mognad blir desto viktigare egenskaper för att leda en regering som ständigt är beroende av andra. Det går inte enbart att köra sitt eget race och hoppas att alla andra väljer att heja på, eller i alla fall inte ställer sig i vägen.
En stärkt ställning för riksdagen är eftersträvansvärt. Och i den mån det nya politiska landskapet bidrar till detta är det något att glädjas över. Det blir inte lättare att vara politiker. Men det ska det kanske inte vara heller.
