Bättre lagar mot radikalisering

Ledare ,
Statsminister Stefan Löfven hälsade på poliser med dubbla handslag under minnesstunden på måndagen.
Foto:

Terrordådet i Stockholm i fredags har försatt Sverige i ett tillstånd av nationell chock. Det är många och starka känslor i omlopp. Nya, effektiva terrorlagar ska däremot fattas med kallt huvud och största möjliga förebyggande effekt som mål.

Artikeln publicerades 11 april 2017.

Att känna ilska och omtanke på samma gång är naturligt, vilket den manifestation visar som under söndagen fyllde Sergels torg till bredden av människor som ville uttrycka både sorg och samhörighet. Tacksamheten mot blåljuspersonalen för deras insatser har kommit från många håll. Statsminister Stefan Löfvens berömmande ord delades dock inte av alla.

Så sent som under natten till måndag kastade ungdomar och vuxna sten och brandbomber mot polis i utanförskapsstadsdelen Hammarkullen i Göteborg. Tre personer omhändertogs för "störande av allmän ordning".

Samhället kan aldrig acceptera att det finns grupperingar som agerar utanför lagen. Det finns ett samband mellan terrorn och utanförskapsområdena som inte går att blunda för. Staten har ett ansvar för att möta varje hot på ett kraftfullt och relevant sätt. Lagstiftarna har ansvaret för detta.

Det är självklart att fredagens terrorattentat hade kunnat undvikas om den 39-årige uzbek som nu sitter anhållen, som en konsekvens av det avslag på såväl uppehålls- som asylansökan som vann laga kraft i december förra året, hade kunnat utvisas ur landet. Precis på samma sätt som att Abraham Ukbagabir inte hade kunnat begå dubbelmordet på Ikea i Västerås 2015 om han omhändertagits i samband med att han fått sitt besked om utvisning.

Men därmed är det inte sagt att sambandet mellan effektivare hantering efter avslag på asyl är det bästa sättet att förebygga terror. Sett till de attentat som genomförts i Europa och USA de senaste 15 åren talar det mesta för att utvisning inte spelar någon väsentligt roll eftersom de som utfört terrorn är i huvudsak varit inrikes födda.

Det är snarare radikaliseringen som är det akuta problemet att komma tillrätta med. Vad krävs för att bryta det utanförskap som religiöst och politiskt extrema krafter utnyttjar?

Nu om någon gång är det hög tid att bli konkret och lägga fram skarpa lagförslag som har effekt. Det är redan brottsligt att resa för att delta i strider för en terrororganisation. Förbudet mot att finansiera terroristorganisationer har vidgats. Samtidigt vet vi att ytterst få har ställts till ansvar av de drygt 300 svenska IS-jihadister som rest till krigets Syrien och Irak. Endast två göteborgare som avrättat fångar i Aleppo har dömts till livstids fängelse. Vad krävs för att resten ska kunna tas om hand?

Svensk grundlag omöjliggör att förbjuda människor från att vara medlemmar av en terrororganisation. Organisationsfriheten gör det möjligt, och jämställer i princip IS och Boko Haram med den lokala filateliklubben eller baptistkyrkan. Här måste det till ett radikalt perspektivskifte. I vår omvärld finns exempel på hur demokratiska stater med likartad grundlagstradition som Sverige klarar av att kraftigt begränsa exempelvis så kallade ”terrorresenärers” friheter. Det norska exemplet har fått önskad effekt genom att fokusera på att kriminalisera samröre och understöd.

Som alltid krävs det balans när hot ska mötas. Det måste finnas mellanlägen mellan total – rentav totalitär – kontroll och aningslös låtgåmentalitet. I dagsläget talar det mesta för att balansen mellan integritetshänsyn och effektiv brottsbekämpning inte har samma slagsida på det förstnämnda som tidigare. Det finns stor förståelse bland medborgarna för att acceptera bättre övervakning.

Men alla förändringar förutsätter först och främst att besluten präglas mindre av känslor och mer av politisk beslutsamhet. Nu om någon gång är det nödvändigt att hålla huvud kallt.