Baksmällan blir kriminell
Samtidigt som partiledarna Ulf Kristersson, Ebba Busch Thor och Nyamko Sabuni vaknade upp efter fredagens födelsedags- och influencerfest i Tel Aviv, laddade deras partiers rättspolitiska talespersoner för att tillkännage att partierna hoppar av samtalen om gängbrottsligheten. Det var knappast mot den bakgrunden som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville att deras avhopp från samtalen om gängen och våldet skulle hamna.
Men den olyckliga prioriteringen ska inte hindra någon från att dra slutsatsen att den rödgröna regeringen ändå får ta huvuddelen av ansvaret för att det inte blir den breda, politiska överenskommelse som inte minst rikspolischefen Anders Thornberg har sagt var både önskvärd och nödvändig. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte förmår sig att visa större ansvar och på samma gång initiativförmåga är mer än bara beklagligt; det är bildligt och bokstavligt talat kriminellt svagt.
Men det ska heller inte glömmas bort att det redan i fredags låg i korten att Moderaterna och Kristdemokraterna inte skulle orka med att komma överens. När rättspolitiske talespersonen Johan Forsell (M) så entydigt visade sitt missnöje med samtalen och valde att formulera sig ultimativt om vikten av att partiet fick gehör för mer eller mindre alla sina förslag, blev lördagens besked inte någon överraskning.
Det blir en uppgift för historikerna att i framtiden reda ut huruvida det hela tiden var partiets avsikt att hoppa av när det drog ihop sig till att bekänna färg. Oavsett vilket, själva hanteringen sänder ändå signalen att ett inte obetydligt mått av egennytta vägde tungt bakom beslutet.
Det måste gå att förvänta sig att ett statsbärande parti som ständigt aspirerar på att axla regeringsmakten också klarar av att kompromissa. Värdet av en bred uppgörelse och en gemensamt manifesterad samsyn – om än inte i alla detaljer och enskildheter så åtminstone i huvudsak och syfte – kan inte underskattas. Att i det läget sakna förmågan alternativt viljan att se längre än till den egna agendan är beklagligt.
Men det är som bekant sällan eller aldrig ens fel när det inte går att komma överens och kompromissa. Länge har regeringen inte förmått att mobilisera någon större brådska eller kraft för att komma till skott med ett åtgärdsprogram som kan antas ha möjligheter att påverka dagens situation i närtid. I det läget borde regeringen ha förmått sig att själv gå längre än att under lördagen presentera endast ytterligare fyra nya förslag.
Nu blir det för riksdagen att inom ramen för det ordinarie arbetet i utskott och kammare komma vidare. Det finns i flera av de punkter som nu varit uppe till samtal och diskussionen en bredare samsyn än som framträder av dagens beslut. Men det går inte att springa ifrån de absoluta krav som alltid följer lagstiftningsarbetet. Vad som än övervägs ska inte rättssäkerheten tummas på.
Chefsrådmannen vid Malmö tingsrätt twittrade under lördagseftermiddagen något som också måste räknas in i sammanhanget – att redan enskilda förslag om exempelvis dubbla straff för gängkriminalitet inte kan utmätas med mindre än att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” finns kvar, vilket i sin tur medför att ”redan långa utredningar blir längre och svårare”.
Detta till trots går det inte att undvika baksmällan. Det som kunde ha blivit en manifestation av samsyn och beslutsamhet blev nu mest en övning i politisk positionering.
Dagens misslyckande innebär huvudvärk för långt fler än de tre festande partiledarna.
