Grönbäck: Upptagna liv utan död

Ledare Artikeln publicerades

Att beklaga sorgen kan vara en menlös fråga om semantik, där innebörden av att beklaga någons sorg egentligen avser en beklagan av någons förlust. Förmodligen är det så.

Vi talar sällan om döden, låter den inte ta plats. Kanske är det därför som många hellre beklagar sorgen än förlusten, för att sorgen, till skillnad från döden, är något som trots allt går att förstå. När döden verkar oförståelig och abstrakt, kan sorgen kännas konkret och närmast rationell.

Under de senaste 25 åren har antalet besökare på svenska begravningar halverats. Från i genomsnitt 49 gäster år 1991 till 24 stycken 2017. I veckomagasinet Fokus (29/6) går att läsa att präster vittnar om att det inte är ovanligt att besökare ibland kollar på sina mobiltelefoner under begravningsceremonier.

Mellan 2012 och 2017 fördubblades andelen ”direktare” till sex procent av dödsfallen. En direktare är en begravning utan ceremoni där personen som har dött förs direkt till krematoriet. Askan sprids eller begravs sedan utan att någon anhörig närvarar.

Frågan om begravningar är i väldigt liten utsträckning politisk. År 2012 ändrades begravningslagen och förkortade tiden som får gå mellan dödsfall och kremering eller gravsättning, från två till en månad. Det förmodas spela en viss, men liten roll, för varför direktarna har ökat och besöksantalet minskat. Men det är inte främst utifrån ett politiskt perspektiv som frågan behöver diskuteras, utan från ett samhälleligt sådant. Vad säger det om ett samhälle om vi, till synes, ger oss själva allt mindre utrymme att sörja dem som lämnat oss?

Kanske sörjer man annorlunda i dag, hedrar och minns de döda på andra sätt. Vilka ceremonierna eller traditionerna är gör detsamma. Det viktiga är rimligen att det finns något tryggt, kanske traditionellt, att luta sig mot när allt annat har fallit samman. Men mycket tyder på att direktbegravningarna ökar för att de anhöriga inte hinner med alternativet.

Till Fokus (29/6) säger Ulf Lerneus, förbundsdirektör på Sveriges begravningsbyråers förbund (SBF) att ”Den stora ökningen på senare år beror på att det blir allt vanligare att de anhöriga väljer bort ceremonin”. När det tidigare gjordes var det oftare på den avlidnes eget önskemål. Prästen Sami Kaukonen berättar för SBF att han ”träffar efterlevande som vill att sorgen ska passa in i deras övriga liv, som ska fortsätta som vanligt”.

Ensamheten är en annan förklaring. Den ensamma döden kan vittna om ett ensamt liv. Det behöver inte vara negativt, också ensamheten kan vara självvald och att föredra. De enskilda berättelserna är, liksom människorna, lika många som komplexa. Valen som den döde själv eller de anhöriga har fattat är upp till var och en, och ingenting för någon annan att bry sig om.

Men i stort är risken att statistiken ihop med kommentarer från präster och andra pekar på att vi inte ger oss tid att sörja, eller att vi rentav försöker rationalisera bort även sorgen. Sorgen är förlustens naturliga följeslagare. Vad skulle det säga om oss och våra liv om vi inte ger dem tid?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.