Återhållsamhet – men också helig vrede

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Tore G Wärenstam bakom sin skrivmaskin och det ständigt överlastade skrivbordet. Bilden togs 1970.
Foto: Vikarie
Tore G Wärenstam bakom sin skrivmaskin och det ständigt överlastade skrivbordet. Bilden togs 1970.

I ett debattklimat där fördomar och förenklingar ofta får ersätta relevant analys och realistisk politik måste fler våga välja ett mer eftertänksamt, moderat förhållningssätt till samtidsutmaningarna.

Jag gillar att följa långa linjer och söka breda samband. Historikern i mig vill gärna ha det så. Men oavsett det har det sina fördelar att skaffa sig ett hum om hur historiska arvet ser ut.

Det torde därför vara på sin plats att börja från början.

I biografin ”Tore, G Wärenstam – Människan, makten och myterna” (Borås Tidning 2008) tecknar medieforskaren Margareta Stål ett försiktigt porträtt av upphovsmannen till dagens Borås Tidning. I boken framträder en förvisso ensam men målmedveten människa, som i rollen som moderat kraft inom Högerpartiet lokalt och i länet blev en inflytelserik makthavare. Som tidningsman blev Wärenstam närmast en legendar i sin egen tid. Men i förhållande till dagens journalistiska ideal och redaktionella krav var han, för att citera BT:s förre huvudredaktör Rune Larsson ”ganska passiv”:

”Han skötte lätta sidan, klippte ihop roliga historier och skrev ibland kåserierna. Han var inte särskilt intresserad av nyheter, inte pådrivande och aggressiv i sin yrkesroll, utan representerade äldre journalistiska ideal”.

Wärenstam var dock strategiskt förutseende och säkrade BT:s framtida utgivning genom att överlåta sina aktier i bolaget till den ägarstiftelse som kom att bära hans namn. Som en man med regelbundna vanor lämnade han säkert inget åt slumpen. Kanske var det under det dagliga eftermiddagskaffet med bakelse på Spencers konditori vid Allégatan som han fick inspiration till att formulera det publicistiskt mest angelägna i stiftelseurkunden:

”Borås Tidnings politiska linje utformas självständigt av ledarredaktionen. Det sker med utgångspunkt från stiftelseurkundens stadgar, att tidningen skall vara "ett organ för det fria ordet och redigeras i nuvarande moderat borgerlig anda."

Så ser grunden ut, ett fundament vars funktion dock förutsätter insikten om att det enda som egentligen är verkligt bestående är att ordens innebörd ständigt omtolkas.

Det är här som jag kommer in i bilden, i egenskap av nytillträdd politisk redaktör. Det hade varit lätt att börja i en annan tid, en mer närliggande. En bättre utgångspunkt hade kanske kunnat vara att utgå från den i tid mer närliggande förändring som uppkomsten av Alliansen och det därpå följande borgerliga maktinnehavet. I dag är det 15 år sedan Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gjorde gemensam sak på allvar. Dessvärre är det som statsvetaren, Timbroredaktören och krönikören på BT:s ledarsida Andreas Johansson Heinö har sagt och som de flesta säkert kan konstatera med egna ögon, att Alliansen likt Monty Pythons blå papegoja ”har kilat vidare. Tagit ner skylten. Ställt in tofflorna”.

Sorgligt – men knappast förvånande. Men lugnt, till Alliansen lär jag återkomma med jämna mellanrum. Låt mig istället dra ut de redan långa linjerna något längre, och som hastigast återvända till Tore Wärenstams egen historia – åtminstone som den framställs i Margareta Ståls biografi. Anledningen till att jag gör den lilla reservationen är att det faktiskt inte är lätt att komma honom riktigt in på livet, och detta oavsett om det gäller politiken eller det privata.

Stål betonar källornas brister, vilket begränsar framställningen. Samtidigt är hon öppen med att detta inte utesluter att det material som ändå finns tillgängligt måste tolkas så att den som beskrivs blir begriplig. Under några veckors tid har jag därför närmat mig Wärenstams politiska föreställningsvärld. Den är naturligtvis präglad av hemmet, uppväxten och den miljö han vistades i. Här finns väckelsekristet inflytande, den ”naturliga” men ack så patriarkala samhällsordning som sätter kungen på tronen och torparen bakom plogen, men också vad som aningen förenklat kan beskrivas som ”Gnosjöanda”. Under tonåren låg dock hans politiska håg åt vänster. I en intervju med GT 1968 förklarade Wärenstam dock att han ”lämnade socialdemokratin när Branting dog, en sådan händelse kan ofta bli avgörande för en ung människa”. Kalla det för sorg, kalla det för en besvikelse av vad som sedan följde efter ”hövdingens” frånfälle. Ståls sammantagna bild av Wärenstams uppväxt är ändå den att den ”gjorde honom till en omtänksam medmänniska på ett individuellt plan, men också till en djupt konservativ människa i det politiska livet.”

Via hans diktning ser hon att hans litterära verksamhet under 20- och 30-talet rentav pekar på en ”nationalistisk tankevärld … som ligger nära extremhögerns”. Wärenstam tycks dock ganska snart ha kommit på bättre tankar. Från 1935 framträder han dock snarare som aktiv antinazist. I ett tal i Ulricehamn 1935 säger han följande:

”Hela nazismens diktaturidé går ut på något helt annat än modiga människor. Diktaturläran passar istället de människor, som rent ut kan kallas fega”.

Varför är allt detta viktigt?

Kanske främst för att den djupaste lärdomen av det förflutna är att förändring är möjlig – och nödvändig. En ledarsida kommenterar ju inte bara sin samtid utifrån det dagsaktuella. Det sker också i ett historiskt sammanhang.

Under mina 30 år på BT har jag sett hur mina företrädare på posten tolkat uppdraget att självständigt utforma den politiska linjen. Och utan avsikt att förbigå någon har ändå Bengt Ingvar Ekmans sätt att hålla flyktingfrågan högt i allmänhet och den aktiva solidaritet han visade med Palestinas folk i synnerhet gjort starkast intryck. På ett lika övertygande sätt var det med Katarina Larssons enastående förmåga att göra familjevardagens många köns-, köksbords- och diskbänksperspektiv politiskt brännbara. Men bland alla de tiotusentals läsare som varje dag kunde ta del av deras krönikor och ledare var säkert inte alla övertygande om att deras texter alltid var sprungna ur ”nuvarande moderat borgerlig anda”. Kritikerna kunde vara många och högröstade. De som förväntade sig att urkundens ord skulle uppfattas som en entydig partiidentitet blev nog ganska så ofta lätt besvikna.

Och den sortens läsare lär knappast få det lättare hädanefter.

Mina företrädares insatser inspirerar till att fortsätta tolka och omtolka arvet. Och jag är övertygad om att det nu mer än tidigare är nödvändigt att likt Wärenstam ta ställning mot det otänkbara och för det vettiga, sansade och enda rimliga. Ty i ett debattklimat där fördomar och förenklingar ofta får ersätta relevant analys och realistiska politiska förslag är den enda rimliga linjen att förespråka ett mer sansat förhållningssätt.

Hur ska annars den växande klyftan mellan välmående villaförorter och utsatta problemområden minska? Vad hjälper det att retoriskt dra upp murar mellan skilda världar när det gemensamma ansvaret för att nå verklig förändring som ofta snabbt övergår i en kamp för opinionsvinster?

I ett läge där Sverige rör sig mot svalare konjunktur och svagare tillväxt borde det ligga i allas intresse att söka breda överenskommelser som bland annat gynnar trygghet i omställning på arbetsmarknaden. Om skattetrycket och avgiftshöjningarna gör det svårt att bygga upp eget sparande och på så sätt en buffert för att kunna hantera det oförutsedda, måste någon tala för att den ekonomiska makten över de egna resurserna ska ligga närmare individen än staten. När skolan återkommande ges uppgifter som traditionellt brukar ligga hos såväl föräldrar som de mindre men nära gemenskaperna, torde det vara av värde att snarare avlasta lärarna med konkreta och vardagsviktiga insatser än att återkommande se den politiska lösningen i nya och omvälvande totallösningar.

Varför ska gängvåld, bilbränder och skadegörelse antingen mötas av fler poliser och strängare straff eller breda sociala insatser mot otrygg uppväxt, social inkludering och fler i arbete? Varför inte båda förhållningssätten samtidigt?

Om det finns en bred politisk samsyn och politiska beslut i landets lagstiftande församling om att motverka den pågående klimatkrisen, finns det alla skäl i världen att också gemensamt se till att dessa insatser ska få sitt starka och omedelbara genomslag. Att låta ”fossilfritt” stå mot ”förnybart” på ett sätt som i förlängningen bara göder klimatforskningsföraktet måste avfärdas.

Alla dessa ”inte”, ”nej” och ”så har vi inte gjort tidigare” ska mötas av ett ihållande ifrågasättande.

Som detta att så många vägrar att se svagheterna i dagens kommunala omfördelningssystem; att det i en stor kommun som Borås är närmast en överideologi hos vänsterkrafterna att vägra ta lärdom av de goda exempel som kommer av entreprenörers, ideella organisationers och kyrkors samhällsbärande insatser. Eller som när den nödvändiga debatten uteblir om hur den offentligt finansierade välfärden bör definieras om så att kärnverksamheter som vård, skola, kultur och omsorg fredas och frodas.

Inga överord, inget politiskt poserande. Hellre då allvar, ansvar och öppenhet för omtänkande – ord som till sin bästa innebörd är moderata.

Ett sista exempel: Som motvikt till den för tillfället närmast redlösa radikalism och det kollektiva skuldbeläggande som präglar migrationsdebatten, framhåller vi vikten av att tala högt för individens rättigheter, ett socialt engagemang och behovet av ett skyddsnät även för de utsatta; allt inom ramen för vår europeiska gemenskap och – ej att förglömma – den starka och öppna nationalstaten.

Det finns lägen där det bara blir för mycket:

I ett klimat där enskildas offervilja och civilsamhällets insatser så ofta förminskas till ”godhetsknarkande” och där flyktingen rutinmässigt hanteras som en kostnad och inte som nödställd.

När den som tillber andra gudar betraktas som ett potentiellt hot och den som ser annorlunda ut reduceras till en ”demografisk utmaning”.

Då passeras gränser som inte ska överträdas.

BT:s ledarredaktion kommer att vara en röst för att få debattens aktörer att sansa sig. Men den modererande återhållsamheten har en gräns. Det finns lägen och tillfällen då något av den där heliga vreden som följer av att ”förfäkta kristna grundvärderingar”, måste släppas lös.

Här har dagens ledarredaktion ett långt arv att förvalta.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.