Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Ledare 2009-03-13 | Uppdaterad 2009-03-16
Ropen skalla - dagis åt alla.
Ropen i demonstrationstågen var kraftfulla. Och inte bara i demonstrationer. Dagis åt alla var en kvinnofråga som drevs med kraft. Kvinnor skulle få samma möjlighet som männen att förvärvsarbeta. Framgången blev stor. Då, 1972, hade tio procent av barnen kommunal barnomsorg. År 2000 var andelen 66 procent. Hösten 2007 gick 80 procent av alla ett-femåringar i förskola. Andelen ökar hela tiden, främst bland de små barnen och dem som har föräldrar som är hemma. För numera går barnen till dagis då också.
I Expressen uppmanar en psykolog föräldrarna att ta en fika med en vän efter jobbet innan de hämtar barnen för att få lite egentid. I BT har vi de senaste dagarna kunnat läsa om personal som vittnar om hur föräldrarna använder dagis när de vill resa bort eller vila sig lite.
En exempellös framgång och triumf för kvinnorörelsen? En del skulle nog säga det. Själv är jag skeptisk. Det vi sett beskrivet i BT de senaste dagarna är en välfärdsstat som spårat ur. Om det sedan är välmenande politiker, osäkra föräldrar, felaktiga ekonomiska incitament eller en individualistisk tidsanda som betytt mest för att föra oss hit må vara osagt. Förmodligen en kombination. Men något har gått snett.
Eftersom detta är en debatt om synen på dagis och föräldraskap är det en känslig debatt. En debatt där principiella argument tas som personliga förolämpningar och leder vidare till rätt råa påhopp. Jag vet, för jag har varit med förr.
Därför några stillsamma påpekanden: Jag tycker om dagis. Jag vet att den officiella termen är förskola. Jag blir fortfarande alldeles varm av tacksamhet när jag tänker på de fantastiska förskolor och den personal jag mött under många dagisår. På Lena, Ingrid, Ulrika, alla Evor och de andra. Och jag vet alldeles för väl hur det är springa med andan i halsen och hämta sist.
Det fanns alltså en tid när det demonstrerades för rätten till dagis. Per Kågeson skriver i sin bok Tid med barn? (SNS 2005) hur 1960-talet var en tid då daghemsfrågan diskuterades ur arbetsmarknadsperspektiv. 1966 beslutade riksdagen att statsbidrag skulle utgå bara till sådan barntillsyn som underlättade föräldrarnas förvärvsarbete.
Det var arbetslinjen som gällde i familjpolitiken. ”Frågan om vad som är bäst för de minsta barnen har nästan försvunnit från den politiska agendan”, konstaterar Kågeson.
Den har fortfarande inte kommit dit. Eller möjligen i en ny form där barnens bästa tycks vara en förälder som sätter sina egna behov främst. För nu kan man läsa på bloggar och i artikelkommentarer om hur det är bättre för barnen att vara på dagis än hemma när föräldrarna renoverar huset, är trötta eller har ett småsyskon att ta hand om. Hur barnen behöver sitt nätverk på dagis och föräldrarna sin tid för sig själva. (Är inte familjen barnens primära nätverk, frestas man fråga.)
Det enkla sättet att lösa det hela är alltså att säga: mer pengar till dagis. Acceptera tidens gång och den nya inställningen. Höj skatten, dra ner på äldreomsorgen - ja gör vad som krävs för att möta föräldrars efterfrågan. Och tänk på att den kommer att öka, så är det alltid när efterfrågan, inte behov, ska styra.
Snart efterfrågas allas rätt till dagis på kvällstid för att föräldrar ska kunna ha en måltid på tu man hand för att vårda sin relation. Alla har inte egen barnvakt och visst blir barn lyckliga av föräldrar som mår bra?
Det svåra sättet är att säga stopp. Tänk om. Fundera över om maxtaxan är rätt konstruerad, om hur det skulle se ut om barnens behov fick styra istället för föräldrars behov av ”barnfri” tid och Borgs önskan om fler arbetade timmar från småbarnsföräldrar.
Ett första enkelt steg för att sända en signal om att familjen duger och att välfärdsstatens åtaganden inte kan vara gränslösa, vore att ta bort ordningen där de minsta barnen går kvar på förskolan när de får småsyskon.
Men förmodligen vågar inte alliansregeringen föreslå en sådan förändring. Åtminstone inte så länge de små barnen inte har rösträtt. Ett andra steg, förvisso svårare, vore att göra upp med föreställningen att livet fortsätter som vanligt när man blir förälder. Det gör det inte. Det blir annorlunda.
Det går inte att göra spikrak karriär, ha ett ständigt prydligt hem, utveckla sina hobbyer och fika på stan på samma sätt som innan man har barn. Då går man sönder. Och risken är att de små barnen går sönder först.
Katarina Larsson, politisk redaktör
katarina.larsson@bt.se
Telefon: 033-700 07 22
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Erik Mattsson
erik.mattsson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
