Lars Näslund: Äntligen pratar Borås om hedern
Ibland får man nypa sig i armen och fråga sig om man hörde rätt. Som om fenomenet ”oskuldsintyg”. Som år 2017 efterfrågas av flickor och unga kvinnor i Borås för att det förväntas av familjen, av klanen, inför det äktenskap som familjen förväntar sig ska ingås (mer om detta längre ner i texten).
Man kan tänka och tycka att larmsignaler som svaren i den statligt arrangerade LUPP-enkäten bland eleverna i årskurs åtta och i gymnasiet från 2014 skulle ha lett till omedelbara krismöten i Borås kommun. Svar som sa att 208 av barnen i åttan inte visste om de var fria att gifte sig med vem de ville, och där 56 av barnen sa att de måste gifta sig med någon av samma religiösa eller etniska bakgrund.
Man kan tänka att när flickor på dagis i Borås går beslöjade skulle det leda till stöd och riktlinjer för hur personalen kan och bör agera.
Det gjorde det inte. För att ämnet är politiskt och etiskt känsligt. För att det är svårt att balansera familjernas grundläggande religiösa friheter med barnens grundläggande rättigheter att forma sina egna liv.
Ett i Borås känt uttryck för oviljan att ta i detta jämställdhetshinder har varit de rödgrönas bromsande av Liberalernas flera år gamla förslag om att tillsätta en särskild heltidsanställd expertfunktion för att samordna kommunens arbete mot hedersförtryck. Men droppen har som bekant urholkat stenen, och nu finns funktionen med i de styrandes budgetförslag för 2018. Bra.
Tjatandet har säkert också spelat en roll för att den konferens om hedersvåld- och förtryck som kommunen (nya CKS-enheten och arbetslivsförvaltningen) tillsammans med länsstyrelsen och Svenska kyrkan arrangerade under gårdagen med över 300 deltagare. Kommunchefen Svante Stomberg sa det själv i inledningen: ”Jag har svårt att se någon konferens som nu skulle vara mer viktig än den här. Kunskap i frågan är avgörande för att komma vidare”.
En som spände ögonen i församlingen var Mikael Thörn som jobbar med frågan på regeringens uppdrag: ”Vilka beviljar kommunen bidrag till? Vilka stödjer man? Ger vi pengar till grupper med annan agenda? Vilka rutiner har ni i skolan när ni upptäcker att flickor kontrolleras, när pojkar radikaliseras? Vilka åtgärder sker i socialtjänsten? Vilka brott anmäls till polisen? Det sänder viktiga signaler till samhället hur ni agerar i de här frågorna.”
Starkast intryck gjorde kanske föreläsaren Eman Hussein från kvinnojouren Somaya, där runt 60 personer året runt skyddas från sina släktingar. Hon berättade om kvinnan som kommit till dem efter att hon inte hade kunnat uppvisa blod på lakanen under bröllopsnatten. ”I hennes kollektiv anklagades hon för att tidigare ha förlorat oskulden. Det ledde till att hennes bror tryckte en pistol mot hennes panna. Till slut bestämde hennes man att han skulle vara barmhärtig och ändå ta emot henne, trots att hon smutsat ner familjens anseende. Hon behandlas mer eller mindre som en sexslav och misshandlades grovt innan hon vände sig till en kvinnojour och fick stöd.”
Även tidigare den här veckan stod hedersfrågan i fokus i Borås, då personalen vid ungdomsmottagningarna i Sjuhärad hade ett seminarium. Enhetschefen Nicoline Aspegren var där och hon stöter då och då i sitt arbete på just fenomenet oskuldskontroll. Ni kanske minns TV 4:s Kalla Fakta-reportage för två år sedan då de smygfilmade en gynekolog i Sverige som erbjöd en flicka att på kliniken ”kontrollera” oskulden, eftersom flickan uppgav att familjen krävde detta av henne. Den typen av undersökningar är förbjudna (och dessutom värdelösa).
Men likväl händer det att flickor i Borås – och inte sällan deras mammor – säger att de önskar att få ”oskuldsintyg” utskrivna. Fenomenet är starkt knutet till familjer med somaliskt ursprung.
”Ja, tyvärr stöter vi på önskemålet om sådana intyg med jämna mellanrum”, säger Nicoline Aspegren till ledarsidan.
”Det här är en tyst, bortglömd grupp. Det är ett jätteproblem där tystnaden också leder till att vi bara sett ett par domar i Sverige. En del upplever att de inte ens kan komma till mottagningen för att de känner sig bevakade av familjen”.
x Vad kan ni får höra av flickorna som ändå kommer?
”Att de säger att de bara måste ha det där oskuldsintyget. Att de kommer att fara illa annars, bli förskjutna. De undrar om vart de i stället ska vända sig. Många somaliska flickor är också omskurna och borde komma till oss av rena hälsoskäl”.
Nicoline Aspegren säger att ungdomsmottagningen skulle önska att de kunde rutinmässigt besöka klassrum och prata om de här frågorna, men att resurser och tid inte räcker för det.
Några seminarier och konferenser löser inte denna stora jämställdhetsutmaning. Men Borås har tagit sig an den.
