Äntligen en strid med blanka vapen
Men trots att Ulf Kristersson och nya ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson talar om ”den största skattereformen sedan 2007, den största bidragsreformen sedan 1980 och den största satsningen på statens grundläggande funktioner på 20 år” gräver M-skuggbudgeten inget dike till övriga alliansen. Det finns ingen anledning att tänka att Kristersson blivit lättsinnig när han säger att ”vi skulle, om vi ville, kunna skriva ihop en gemensam budget på två dygn”.
Däri finns också M-budgetens mest väsentliga besked, efter att samtliga allianspartier nu presenterat sina olika förslag: Fundamenta dem emellan synkar – samtidigt som var och en som vill se det märker att Sverigedemokraternas budget befinner sig på en annan planet.
I tider när giltigheten för höger-vänsterskalan som svensk inrikespolitiks manual ständigt ifrågasätts, fungerar budgetförslagen som budskap om motsatsen: I praktiken är det valrörelsens huvudlinjer vi ser läggas ut. Det är med fötterna i de här dokumenten som Magdalena Andersson (S) och Elisabeth Svantesson (M) ska duellera som rikshushållerskor och som Stefan Löfven och Ulf Kristersson ska framstå som mest trovärdiga statsministrar efter valet, nu närmast i SVT Agenda-debatten på söndag och i riksdagen på onsdag.
Det är blanka vapen igen, efter några år präglade av trianguleringens ängslighet. Det är bibehållen skatt på arbete mot kraftigt sänkt skatt. Det ”sjätte jobbskatteavdrag” som Anders Borg drog tillbaka inför valet 2014 lyfts åter fram i strålkastarljuset. Det är nej till avdragsgill fackföreningsavgift, det är tuffare A-kasseregler och sänkta nivåer och åtstramning i sjukförsäkringen.
Det blir jobb mot bidrag. Det blir den ondsinta högern som vill slå mot de svagaste. Inom vänstern är det bara att argumentera med förlängda märgen.
Men: Även om den retoriska kartan må vara densamma gäller det inte verkligheten. Det torde vara uppenbart även för breda delar av vänstern att det brutala utanförskap som nu upprätthålls med lappa-och-laga, stödformer och bidragsflora leder rätt ner i elände, för samhället generellt men även mot otrygghet i grannskapet, mot tillitsförluster.
I Moderaternas budgetförslag finns rader av intressanta delar om hur bidrags- och incitamentssystemen bör byggas om. De behöver diskuteras i sina detaljer, men riktningen är helt nödvändig. Bedömningen är att den samlade effekten ska bli runt 70 000 fler sysselsatta. Det är om den utvecklingen den politiska diskussionen måste handla, allt annat blir till ett svek mot den utsatte.
