Ännu en S-kvinna försvinner
Det är inte svårt att känna sympati för kommunalrådet Malin Carlssons (S) beslut att lämna sina politiska uppdrag. Under det senaste dryga halvåret har det blivit uppenbart att hennes situation som en av stadens ledande politiker är ohållbar.
Hade beslutet bara utgått från Carlssons egna prioriteringar hade avgången kanske inte varit så mycket att orda om. Men i dag vet alla som följt BT:s rapportering att så inte är fallet. Inte heller räcker det att hänvisa konflikten mellan Carlsson och partiets ledande företrädare till hennes eget agerande, förmågor och eventuella tillkortakommanden.
Det är ju som bekant inte första gången en kvinna med lång partierfarenhet, som valts av medlemmarna och utsetts till kommunalråd snart har tvingas bort från den posten. Och hade det inte varit så att hanteringen av Carlssons företrädare, Lena Palmén, gjort de inre sambanden synliga, hade bilden av de bakomliggande faktorerna blivit mindre tydlig. Men detta vet vi nu, att det inom Socialdemokraterna i Borås råder en osund partikultur, det finns manliga maktnätverk och en ”bastuklubb” där de inblandade uppenbarligen håller varandra om ryggen i vått och torrt.
I slutändan landar hela problemkomplexet vid två herrars fötter – kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson och riksdagsledamoten och arbetarekommunens ordförande Petter Löberg.
Men inser de båda vidden av vad allt detta innebär?
När LO-facket i Västsverige i december förra året satte ner foten och meddelande att förtroendet är kört i botten, yttrades de ord som de som ännu leder arbetarkommunen uppenbarligen inte vill förstå eller vill förhålla sig till: ”Vi ser inte att personer som står eller har stått bakom den här typen av sexistiska åsikter kan inneha positioner inom ett parti som dessutom utger sig för att vara feministiskt.”
Det är ingen inlindad kritik, inget uttalande där budskapet skrivs in mellan raderna. Det är inget mindre än ett kraftigt underkännande av såväl ledarskap som värderingar.
Då håller det inte längre att hänvisa allt till att det är ”medlemmarna som bestämmer” när det är i ”bastuklubbens” anda som besluten tycks fattas. Då måste de svåra frågorna få svar som bottnar i synen på det egna ansvaret och agerandet; de är personliga och handlar ytterst om självbild och heder. Sådana svar går sannerligen inte att överlåta till andra att ge.
Personligt ansvar går hand i hand med politisk fingertoppskänsla. Vilka konsekvenser får det för väljarnas förtroende för partiet, om Socialdemokraterna i Borås står fast vid att det är rätt och rimligt att kvinnor kan tvingas bort medan männen får sitta kvar?
