Marie Anell: Viktigt även för Israel att Jordanien kan stabiliseras

I helgen deltog enligt medieuppgifter 200 000 personer i protestaktioner i olika jordanska städer. Det gör protesterna till de största i landet på mycket länge.

Tidigare demonstrationer under senare år har främst varit politiska. Jordanierna har gått ut på gatorna för att visa solidaritet med palestinierna under andra Intifadan i början av 2000-talet och nyligen för att visa sitt missnöje med USA:s beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och ambassadflytten dit. Men helgens protester är annorlunda för de handlar om jordaniernas dagliga bröd och om landets egen ekonomiska politik.

Det folkliga missnöjet började med den nya budget som antogs i början av året. Enligt den infördes försäljningsskatt på ett antal varor, vissa av dem basvaror, och priserna höjdes på bränsle, el, vatten, tobak och kollektivtrafik – prishöjningar som drabbade i stort sett varje enskild jordanier.

Det som fick bägaren att rinna över var premiärminister Hani al-Mulkis förslag att höja småföretagsskatten och inkomstskatten samt att införa skatt även för personer med mindre inkomster. Tillsammans med prishöjningarna hotar det att knäcka ryggen på landets lilla, strävsamma medelklass och tvinga nya grupper till fattigdom.

Bakom de senaste protesterna står 33 fackliga organisationer, bland andra juristförbundet och de stora lärar- och ingenjörsförbunden, vilket tydligt visar att medelklassen känner sig hotad. Bland organisatörerna finns också en rörelse som kallar sig Hirak shababi (De ungas rörelse).

Att protesterna har skrämt upp regimen stod klart tidigt. Redan i fredags ingrep kung Abdullah II och stoppade ytterligare höjningar av bränslepriset och i måndags avskedade han premiärminister al-Mulki. På torsdagen meddelade också efterträdaren Omar al-Razzaz att han kommer att dra tillbaka skattehöjningen.

Även för USA och oljeländerna på Arabiska halvön, liksom för grannlandet Israel, är det av största vikt att Jordanien förblir stabilt. Frågan är dock om de vidtagna åtgärderna kommer att räcka för att stoppa protesterna. Röster bland demonstranterna sade på måndagen till al-Jazeera att de inte bara ville ha enstaka ministrar utbytta. De ville se ett helt nytt förhållningssätt från regeringens sida och en ny ekonomisk och social politik som skulle kunna åstadkomma en hållbar lösning på Jordaniens problem. ”Om de vill lösa landets ekonomiska kris borde de lägga bördan på stora etablerade företag snarare än på vanligt folk”, sade Odai Nofal från Zarqa.

Saken är dock den att regeringen och kungen egentligen inte har så mycket att välja på. När Jordanien fick ett nytt lån av Internationella valutafonden (IMF) 2016 krävde fonden just ekonomiska reformer och förändringar av skattesystemet i utbyte. Hur den ekvationen nu ska lösas får väl diskuteras med långivarna, men sannolikt kommer USA och oljestaterna att vara redo att hjälpa till med extra pengar för att bevara lugnet.

I det långa loppet kommer dock Jordaniens ekonomiska problem inte att kunna lösas utan att hela regionen stabiliseras. Landet är beroende av export till Syrien och Irak och turistindustrin skulle kunna vara blomstrande i en annan, mindre våldshärjad, omgivning.

Hellre än att nu tvinga ned den hårt kämpande jordanska medelklassen i fattigdom och riskera att landet destabiliseras borde alla politiska och ekonomiska resurser sättas in för att reda ut det kaos som inte minst västvärldens politik under senare tid har drivit fram i området.