Anell: Undrar hur det ser ut i mina gamla kvarter i Damaskus

Ledare Artikeln publicerades

Kriget i Syrien har gått in på sitt femte år. Över tolv miljoner människor är på flykt, 220 000 beräknas döda och över en miljon hus är förstörda.

Det är den värsta humanitära katastrofen i modern tid. Ändå rapporteras det förhållandevis lite om kriget. Och när det nämns handlar det ofta om siffror som stigit. Ytterligare en miljon på flykt, 10 000 människor till har mist livet. Opersonligt och svepande.

En av förklaringarna är sannolikt att journalister så tydligt har blivit måltavlor i konflikten, med direkta angrepp och kidnappningar. Få vågar åka dit och arbeta på plats. En annan är säkert att förhållandena är så komplicerade. Kriget har så många fronter och så många rivaliserande grupper som slåss mot varandra och mot regeringsarmén.

I dag känns det väldigt konstigt att tänka på att jag, för inte särskilt många år sedan, bodde och studerade i det land som nu ödeläggs.

Färska rapporter från Yarmuk i Damaskus utkanter talar om väpnade palestinska grupper i gatustrider med jihadister i Islamiska staten och Nusratfronten, samtidigt som regimen bombar området med tunnor fyllda av sprängmedel och skrot. 16 000 invånare av ursprungligen 200 000 lever under vidriga förhållanden.

För mig är Yarmuk stadsdelen dit vi åkte och handlade och hade trevligt. Där fanns det godaste kaffet, de bästa kryddorna och den finaste zaatern.

Vi visste så klart att området ursprungligen var ett palestinskt flyktingläger från 1948. Om inte annat talade stora skyltar vid infarten till huvudgatan om det. Men Yarmuk hade byggts upp och utvecklats till en egen stadsdel där det alltid var liv och rörelse, myllrande gatuliv till långt in på nätterna.

Dagens bilder från Yarmuk är omöjliga att få ihop med de bilder jag bär med mig därifrån.

För mig då, var tidiga morgnar den bästa tiden i Damaskus. Om man kom ut före klockan sex kunde man ta en ganska lång joggingrunda utan alltför mycket avgaser eller uppmärksamhet. På rundan brukade jag passera en förlossningsklinik. Där var folk dygnet runt. Blivande pappor låg och halvsov på den lilla gräsplätten framför byggnaden och påpassliga försäljare dök upp med varma drycker.

På en liten balkong i ett slitet hyreshus i kolonialstil satt varje morgon ett äldre par i solen och drack kaffe.

I den lilla parken längst bort på turen brukade jag möta två välklädda damer i övre medelåldern som var ute och powerwalkade. Vi brukade nicka kollegialt till varandra. Vi var ju ändå ute i samma ärende.

Jag undrar hur dessa kvarter ser ut i dag och vad som har hänt med de människor som levde där. Jag har hittills inte vågat åka tillbaka och kolla.

Naturligtvis var Syrien ingen idyll före kriget. Tvärtom. Oppositionella förtrycktes, förföljdes och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Korruptionen var ohejdad och grupper runt regimen berikade sig absurt på andras bekostnad. Vanligt folk var strängt övervakade, rädda för att säga sin mening och hindrade att leva sina liv som de önskade. Det var inte att undra på att de reste sig och krävde sin rätt och värdighet.

Att den syriska regimen var auktoritär och diktatorisk visste alla, men att den skulle reagera med så oresonligt våld mot sina egna medborgare och deras rättmätiga krav på demokrati och rättssäkerhet chockade många. Än mer skrämmande är hur omvärlden har låtit situationen fortgå och urarta till dagens inferno.

Förslaget om 35 svenska militärer i insatsen mot Islamiska staten känns heller inte som någon riktig vändpunkt i hanteringen av konflikten.