Marie Anell: Reaktionerna mot Saudiarabien kommer väl sent
Den 19 oktober meddelade ABB-chefen Ulrich Spiesshofer att han inte kommer att delta i den stora investeringskonferensen i Saudiarabiens huvudstad Riyad den 23-25 oktober, kallad Davos i öknen. Tidigare har Airbuschefen Dirk Hoke gjort samma sak, liksom chefen för Deutsche Bank Christian Sewing. De är inte på något sätt ensamma. En lång rad företagsledare och politiska ledare har beslutat att bojkotta konferensen, bland dem USA:s finansminister Steven Mnuchin.
Orsaken är förstås den saudiske journalisten Jamal Khashoggis närmast ofattbara öde. Efter att ha gått in på saudiska konsulatet i Istanbul den 2 oktober kom han aldrig ut igen. Under två veckor förnekade Saudiarabien all kännedom om saken inför hela världen för att plötsligt, i lördags, erkänna att Khashoggi ”dog i ett slagsmål” inne på konsulatet. Detta efter att turkiska medier avslöjat att 15 högt uppsatta saudiska säkerhetsmän, inklusive en obducent med en bensåg i bagaget, anlände till Istanbul i två privata jetplan ett antal timmar innan Khashoggi gick in på konsulatet och sedan lämnade staden senare på dagen i samma plan, med destination Riyad. Några av dem har även setts gå in på konsulatet.
Det underliga med reaktionerna på Saudiarabiens lagvidriga och totalt hänsynslösa agerande är dock egentligen inte att de kommer nu utan att de inte har kommit långt tidigare. Landets förteckning över brott mot mänskliga rättigheter och krigets lagar är förskräckande. Kriget i Jemen, där Saudiarabiens flygvapen har opererat sedan 2015, har krävt tusentals oskyldiga civila jemeniters liv. Skolbarn, bröllopsgäster och sjukvårdare har attackerats på samma sätt som kombattanter. Andra anmärkningsvärdiga saudiska ingripanden under senare år är det i Bahrain 2011, då fredliga demonstranter för demokrati och frihet möttes av saudiska stridsvagnar. Militärkuppen i Egypten 2013, som innebar slutet för det korta demokratiexperimentet där och i resten av arabvärlden, skedde även den med saudisk inblandning. För att inte tala om dödstraff, förtryck av minoriteter och könsdiskriminering på saudisk hemmaplan.
Därmed inte sagt att Saudiarabien är den enda regim i världen som ostraffat ägnar sig åt krigsförbrytelser, människorättsbrott och inblandning i andra länders angelägenheter. Stormakterna Ryssland och USA är inte direkt några föredömen. Men Saudiarabien, med sina enorma tillgångar, investeringar i västländerna och sina täta band till USA har lyckats skaffa sig en särställning där nästan vad som helst har kunnat passera utan allvarlig kritik. Någon inhemsk granskning, skyddad av yttrande- och pressfrihet, har heller inte varit på tal.
Att det till slut var angreppet på en ensam (manlig) journalist, verksam vid Washington Post, som fick bägare att rinna över kan tyckas ironiskt med tanke på alla tidigare dödsoffer. Men det säger kanske något om vad som krävs för att västvärldens medier ska reagera.
Än så länge är det förstås oklart hur mycket avhoppen från Davos i öknen egentligen kommer att betyda och hur stora konsekvenserna av fallet Khashoggi kommer att bli. Men förhoppningsvis är den saudiska föreställningen om fullständig straffrihet bruten, i alla fall för en tid framöver. Kanske kan det förhindra de värsta excesserna.
