Marie Anell: Priset för Egyptens ”stabilitet” är ökat förtryck
En man dömdes förra tisdagen till sex år fängelse för ”omoraliskt och sedeslöst beteende” efter att ha blivit lurad i en fälla av polisen.
Det som utlöst den senaste vågen av ingripanden mot homosexuella och transpersoner är en konsert i Kairo med den libanesiska rockgruppen Mashrou Leila i slutet av september. Under konserten viftade några personer i publiken med en regnbågsflagga, kanske som en hälsning till sångaren i bandet som är öppet homosexuell. I vilket fall filmades händelsen, lades ut på sociala medier och väckte stort rabalder i Egypten, enligt New York Times. Upprörda människor ansåg att allmän moral, religion, ja hela Egypten, hade kränkts av tilltaget. Polis och säkerhetsstyrkor, som uppenbarligen inte har annat att göra, kände sig manade att agera.
Enligt uppgifter har minst sex av de gripna utsatts för tvångsundersökningar som påstås kunna visa om de har haft analsex eller inte, något som naturligtvis inte kan betraktas som annat än rena övergrepp och tortyr.
Egyptens homosexuella och transpersoner har länge varit utsatta men upplevde ett par år av relativ frihet efter den egyptiska revolutionen 2011 och, oväntat nog, under islamisten Muhammed Mursis regering. Men efter Abdel Fattah al-Sisis militärkupp 2013, då han avsatte den folkvalde Mursi som tillhörde Muslimska Brödraskapet, tog förföljelserna ny fart. Homosexuella och transpersoner ansågs som lätta byten när polis och nationella säkerhetsstyrkor ville markera att de hade kontroll över gator och torg och grepp om makten. Sammanlagt har närmare 300 homosexuella, bisexuella och transpersoner gripits sedan 2013.
Men det är sannerligen inte bara dessa grupper som förföljs av Egyptens regim. I samband med kuppen år 2013 dödades omkring 1 500 människor, de flesta med anknytning till den politiska oppositionen i Muslimska Brödraskapet. Under åren som följt har minst 60 000 gripits, hundratals har försvunnit, hundratals andra har dömts till döden och tusentals civila har ställts inför militärdomstolar, enligt Human Rights Watch. Tortyr av politiska fångar är numera rutin. Minst 30 personer har dött av tortyr i polisens eller inrikesministeriets häkten. Människorättsorganisationers kontor har stängts, författare och journalister förföljs och fängslas, fackföreningar och offentliga möten har förbjudits.
Ändå är det märkligt tyst om övergreppen mot mänskliga rättigheter i Egypten. USA har visserligen hållit tillbaka en del av det årliga stöd på 1,6 miljarder dollar, främst till militärändamål, som landet gett egyptiska staten sedan Egypten skrev under fredsavtalet med Israel 1978. Enligt experter handlar det dock mer om en markering mot Egyptens vapenaffärer med Nordkorea än om mänskliga rättigheter.
Även EU tycks ha tappat talförmågan. I juli i år kom EU och Egyptens regering överens om hur samarbetet mellan parterna ska se ut under de närmaste åren. Där talas det om demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, men inga skarpa fördömanden eller tydliga markeringar syns till när dessa bryts. Ännu mer betydelsefullt för EU:s tunghäfta är kanske det avtal om säkerhetssamarbete som Tyskland slöt med Egyptens inrikesminister i slutet av april i år, trots att inrikesministeriet är direkt ansvarigt för en stor del av övergreppen och tortyren.
Nog är det bedrövligt att mänskliga rättigheter väger så lätt för den fria världens ledare så snart brutala odemokratiska regimer lovar stabilitet och säkerhet.