Anell: Kriget kväser en nyanserad diskussion

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Striderna i Gaza berör naturligtvis inte bara Gaza och Israel.

Även i Hebronpå Västbanken, där jag bor nu, är kriget ständigt närvarande. Så gott som dagligen hålls fredliga demonstrationer i solidaritet med Gazaborna. Då och då övergår protesterna i stenkastning som besvaras med tårgas, chockgranater och gummikulor eller skarp ammunition.

Senast i tisdags, den 29 juli, dog en ung man i Hebron av skador han fått under sammanstötningar. Kriget hänger som en tung svart skugga över allt som händer. Festen som avslutar fastemånaden ramadan har blivit en fest utan glädje, säger hebroniterna. Alla kommenterar kriget, visar You Tube-klipp med bilder på barn som dödas på stranden eller på lekplatsen, förtvivlade föräldrar, sjukhus som blivit träffade och FN-skolan där 19 människor dog igår. Över hundra nya dödsoffer varje dag. Sammanlagt räknar man över 1 360 döda, de flesta civila. 6 500 skadade.

För att fly bort en stund från eländet reste jag och en väninna till Jerusalem, fyra mil bort, för att vara med på en yogaklass, en plats där vi tänkte att vi skulle få vila från kriget i en miljö som vanligen omges av tankar om frid, stillhet, allomfattande kärlek.

Men inte här.

Strax innan klassenbörjade kom en av deltagarna och visade upp en ny t-shirt hon köpt: ”Thank you, IDF” stod det över hela framsidan.

Ett fullständigt obegripligt budskap i den verklighet vi kom ifrån. Tack IDF för dödade barn? Tack för ett förstört sjukhus?

Tack för en bombad skola?

Hur är det möjligt?

Hur kan verkligheten se så totalt annorlunda ut trekvarts väg bort från Hebron?

En del avförklaringen kan sökas i medierna. Rapporteringen har helt olika fokus, även om det finns utrymme för ett brett spektrum av åsikter i israelisk press. Israeliska medier är dock i allmänhet inte inriktade på att skildra lidandet och de civila dödsoffren på den palestinska sidan. Israeliska nyhetsförmedlare talar i stället om raketerna från Gaza som stoppas av israeliska förvaret och hur alla möjligheter att skjuta raketer mot Israel måste utplånas.

De berättar om 58 döda soldater, unga män som läggs till sin sista vila, precisionsbomber som oskadliggör fiendemål och om bevis för att Hamas använder skolor för terroristiska syften.

En vän harberättat att kriget är ett så brännande ämne och samhället så polariserat att det är omöjligt att försöka inta en nyanserad ståndpunkt, att försöka se båda sidor av saken. Det finns inget utrymme för sympati med civila dödsoffer, kvinnor och barn, på den palestinska sidan så länge väpnade grupper skjuter raketer mot Israel och israeliska soldater och civila skadas och dör.

Avståndet mellan dessa olika verkligheter och oviljan att se ”den andre” brukar betraktas som en stor del av problemet i det här området.

Men hur man än förhåller sig och vilken verklighet man än lever i kvarstår faktum att striden enligt internationell rätt står mellan en ockuperad part och en ockupant. Styrkeförhållandena är grymt olika, vilket dödstalen på de olika sidorna tydligt visar. Och vägen framåt är inte att utrota motståndet med militära medel utan att försöka skapa en någorlunda rättvis, långsiktig fred.

Marie Anell
frilansjournalist