Anell: Hebron har hamnat i centrum av konflikten

Ledare
Israeliska gränspoliser vid Patriarkernas grav i Hebron.
Foto:

Israeler och palestinier strider om den historiska rätten till staden Hebron.

Artikeln publicerades 17 juli 2017.

FN-organet Unescos beslut i början av juli att sätta upp Hebrons gamla stad och Ibrahimimoskén/ Patriarkernas gravar på listan över hotade palestinska världsarv är ingen liten sak. Det kan komma att få långtgående konsekvenser.

Det står redan klart att beslutet stärkt palestiniernas anspråk på en egen stat, eftersom Unesco slår fast att Hebron och det religiösa monumentet ligger i Palestina och ingen annanstans. Men hur beslutet kommer att påverka situationen i staden och runt monumentet framgent är mer osäkert.

I Israel är upprördheten stor. Innan beslutet fattades utsatte både Israel och USA de 21 länderna i Unescos Världsarvskommitté för hårda påtryckningar att rösta ned resolutionen. Ändå stödde 12 länder den, 3 röstade mot och 6 avstod. Så snart beslutet var fattat gjorde dock Israels ambassadör till Unesco, Shama HaCohen, klart för kommittén att Israel inte tänker fästa någon vikt vid det.

Flera israeliska ministrar har i vilket fall uttryckt sin djupa besvikelse. Från israelisk sida har man velat göra gällande att resolutionen inte erkänner den judiska anknytningen till det religiösa monumentet. Premiärminister Benjamin Netanyahu kallade den ”surrealistisk” och försvarsminister Avigdor Lieberman använde orden ”skandalös och anti-semitisk”. ”Inget beslut av den där irrelevanta organisationen kan undergräva vår historiska rätt till Patriarkernas gravar eller vår rätt till det här landet”, sade Lieberman till Haaretz.

Liebermans uttalande visar dock att den nationalreligiösa israeliska högern blandar ihop två olika saker. Resolutionen erkänner utan omsvep att Ibrahimimoskén/ Patriarkernas gravar är en betydelsefull plats för muslimer, judar och kristna och att den ska bevaras som det. Men den erkänner inte Israels historiska rätt till marken den står på, vilket naturligtvis är det stora problemet för den sittande israeliska regering.

På ett sätt har dock Lieberman rätt. Unescos resolution innebär egentligen ingenting för de faktiska förhållandena på marken. Det är de facto Israel som har kontrollen över Hebrons gamla stad och området där moskén/patriarkernas garvar finns.

De första israeliska reaktionerna här i Hebron handlade också just om det. Säg vad ni vill, men vad som händer på marken är det vi som bestämmer, signalerade man till den palestinska sidan.

Bland palestinierna var de som arbetat i åratal med att förverkliga resolutionen och med förvaltningen av gamla stan och moskén/patriarkernas gravar överlyckliga och betraktade resolutionen som en stor framgång. Förutom erkännandet av områdets tillhörighet till Palestina, innebär det faktum att platserna listades som hotade att palestinierna kan få resurser för restaureringar och välbehövliga förbättringar av infrastruktur och levnadsförhållanden för invånarna i gamla stan.

Det innebär också att världsarvskommittén kommer att följa utvecklingen i Hebron och runt det religiösa monumentet och göra en årlig utvärdering. Bara vetskapen om det kan påverka vilka åtgärder som tas.

Men glädjen på den palestinska sidan är ändå tydligt grumlad av oro. Många fruktar att få se en ännu snabbare utveckling av de israeliska bosättningarna mitt i Hebron och ansträngningarna att understryka områdets judiska historia på bekostnad av andra historiska perioder.

Direkt efter Unescos resolution beslutade Israels regering att ta en miljon US dollar från medlemsavgiften till FN och använda pengarna till ett museum i Hebron som dokumenterar områdets judiska karaktär.

Det är sannolikt bara början. Striden om Hebron och dess historiska arv kommer inte att mattas under den närmaste tiden.