Annons

Marie Anell: Det handlar om brist på frihet, inte religion

Det är djupt stötande att motståndet mot Israels ockupation grumlas av antisemitism. Rättmätiga krav dränks i stötande, unket hat mot judar.
Marie Anell
Gästkrönika • Publicerad 26 december 2017
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En palestinsk pojke grips av israelisk militär under oroligheterna efter beskedet att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.
En palestinsk pojke grips av israelisk militär under oroligheterna efter beskedet att USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.Foto: Nasser Shiyoukhi

Låt oss tänka oss en pojke som föds och växer upp i det fattiga området Tariq Bin Ziad i Hebron på Västbanken. Området tillhör den del av staden där Israel har ansvaret för säkerheten, vilket innebär att ingen palestinsk polis eller palestinska säkerhetsstyrkor finns på plats för att sköta normalt polisarbete. De israeliska säkerhetsstyrkorna intresserar sig normalt inte för vanlig palestinsk kriminalitet. Så pojken växer upp i ett mer eller mindre laglöst land.

Annons

När han ska gå med sin pappa och be i stora moskén, där hans släkt har bett i generationer, måste han passera minst två bemannade vägspärrar och en säkerhetskontroll med metalldetektor. Men en handviftning kan de israeliska Border Policegendarmerna avgöra om far och son kan gå raka vägen till moskén, får stå och vänta eller får ta en omväg för att komma fram. Eller kanske kommer de inte fram alls i dag.

Kanske hade pojkens familj en liten butik eller en enkel verkstad på huvudgatan som gick rakt genom Hebron och där affärerna brukade gå lysande, tills gatan stängdes och blockerades av israeliska militärmyndigheter, som inte kunde garantera säkerheten för Hebrons israeliska bosättare på annat sätt. Kanske blev det ekonomiskt kännbart för pojkens familj.

När pojken ska börja skolan är det inte osannolikt att han hamnar i någon av de smockfulla pojkskolor som ligger inom en 200 meters radie från två av de stora, bemannade vägspärrarna i staden, betong- och metallgrindar som pojken måste passera, möjligen flera gånger om dagen; när han ska till en kompis, när han ska hjälpa till att transportera varor åt familjen, när han ska ut och tjuvröka. Ibland släpps han förbi hur enkelt som helst, ibland släpps han inte förbi alls. Ibland får transportkärran följa med, ibland inte.

Detta är hans vardag.

Utan att legitimera någon form av våld kan vi ändå inte utesluta att pojken kommer att vara en av dem som samlas i gäng på vägen till skolan och kastar sten mot vägspärrarna, stenkastning som ibland lämnas utan åtgärd, ibland besvaras med tårgas och ljud- eller ljusgranater. Eftersom ingen palestinsk polis finns i området för att hantera pojkgängen sker konfrontationen direkt mellan dem och israeliska säkerhetsstyrkor.

Kanske kommer pojken också att delta i demonstrationer och stenkastning efter fredagsbönen, de gånger sådana bryter ut i Hebron. Kanske kommer han att gripas i samband med stenkastningen? Träffas av gummikulor? Eller skadas av skarpa skott?

Oavsett om vår pojke deltar i protesterna eller inte är våldet en del av vardagen på Västbanken som mycket få kommer undan.

Kanske har pojken aldrig varit längre bort från Hebron än de närmaste byarna. För att resa till Jerusalem, till exempel, krävs tillstånd från israeliska myndigheter. För att ta sig till havet i Israel likaså. Kanske är de enda israeler pojken har mött under sin uppväxt soldater, Border Policegendarmer eller bosättare.

Den pojke vi har skissat på – och som det finns många av i verkligheten – upplever den israeliska ockupationen av Västbanken inpå skinnet. Varje dag. För honom är det väldigt tydligt vad den handlar om och hur den påverkar honom. Hans frustration handlar om brist på frihet, på rättigheter, att inte kunna styra sin egen vardag eller utveckla sitt eget samhälle. Det har ingenting med religion att göra.

För de allra flesta som är engagerade i Israel-Palestinakonflikten är detta självklarheter. Men uppenbarligen inte för alla. Det är djupt, djupt olyckligt – inte minst för vår pojke i Tariq Bin Ziad – att motståndet mot den israeliska ockupationen grumlas med antisemitism. Rättmätiga krav dränks i stötande, unket hat mot judar. Det är inget annat än ovärdigt.

Annons
Annons
Annons
Annons