Marie Anell: Den här gången finns det hopp om fred
Den 1 november överlämnade Hamas under högtidliga former kontrollen av gränsstationen Rafah mellan Gaza och Egypten till den Palestinska myndigheten. Egypten har i och med det lovat att gränsen ska vara fullt öppen från och med den 15 november. Den drygt tio år långa blockaden av Gaza skulle därmed i praktiken vara över.
Överlämnandet av gränsstationen var första steget i det försoningsavtal som Hamas och Fatah undertecknade i mitten av oktober i Egyptens huvudstad Kairo. Exakt hur uppgörelsen ser ut och vad den innehåller är inte känt, men enligt flera källor är tanken att Hamas bit för bit ska överlämna kontrollen över Gaza till den Palestinska myndigheten. På sikt ska också ansvaret för säkerheten delas mellan Hamas och Palestinska myndigheten genom att parternas säkerhetsstyrkor förenas.
Nästa steg i processen är att Hamas och Fatah träffas igen i Kairo 21 november och diskutera bildandet av en nationell samlingsregering som kan förbereda allmänna val på Västbanken och i Gaza.
Låter lovande. Men hur kommer det sig att försoningsavtalet ser ut att hålla just den här gången när så många andra har runnit ut i sanden? Har Fatah och Hamas efter drygt tio års stridigheter till slut insett att de ändå har det bäst tillsammans?
Knappast.
Det finns naturligtvis många olika och samverkande faktorer, men en starkt bidragande orsak är att situationen i och runt Gaza var på väg att bli helt ohållbar. I april i år tvingades Gazas enda kraftverk stänga. Man hade inte längre råd att köpa bränsle eftersom Palestinska myndigheten beslutat att ta ut full skatt på bränslet. I juni förändrades situationen från illa till värre när Palestinska myndigheten meddelade att den inte längre tänkte betala för den el som israeliska kraftverk sålde till Gaza. Det blev en het sommar för 1,9 miljoner Gazabor. Ingen AC och inga fläktar. De kunde inte ens gå till havet och svalka sig. Bristen på el tvingade Gazas reningsverk att slå igen och 110 000 kubikmeter orenat avloppsvatten strömmade ut i Medelhavet varje dag. Även stränderna i Israel, norr om Gaza, påverkades och badförbud infördes.
Detta ska läggas till den situation som skapats av drygt tio års blockad, tre krig med Israel och en återuppbyggnadsprocess i snigelfart, som bäst. 75 000 invånare beräknas vara hemlösa, 80 procent är beroende av nödhjälp och arbetslösheten ligger på 44 procent. Med försvagat stöd från sina traditionella vänner i omvärlden kunde Hamas inte längre stå emot påtryckningarna utan tvingades börja förhandla med Palestinska myndigheten.
Fatah och Palestinska myndigheten befinner sig förvisso inte heller i någon direkt styrkeposition gentemot sina utomstående välgörare, så om dessa av en eller annan orsak vill se en försoningsprocess har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas inte mycket att sätta emot.
I vilket fall måste det betraktas som en god sak för Gazas invånare att gränsen till Egypten hålls öppen så att människor och gods kan röra sig fram och tillbaka, även över jord.
Men hur stor betydelse den senaste försoningsprocessen får för palestinier i gemen, och deras förhoppningar om att leva utan ockupation, återstår att se. Inget är sagt om hur en kommande palestinsk samlingsregering ska föra den kampen framåt. I bästa fall kanske det kan bli en het valfråga i ett kommande palestinskt val.
