Anela Murguz: Skolan ska inte stå till politikernas tjänst

Ledare Artikeln publicerades

Skolan ska inte stå till politikernas tjänst. Det är tröttsamt med beslutsfattare som börjar svamla om utbildning, så fort man har slut på konkreta åtgärder åt samhällsproblem.

Man tycks på fullt allvar tro att stora samhällsproblem kommer lösas bara man undervisar mer om dem. Men det är också ett skickligt sätt att köpa sig fri från sitt politiska ansvar. För vem vill motsätta sig mot att lösa dem med hjälp av utbildning?

När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Ann-Sofie Hermansson (S) var med i Opinion Live (14/12), efter brandattacken mot synagogan några dagar tidigare, hade hon inte en aning om hur man skulle få bukt med judehatet. Hon tog därför tillfället i akt att nämna utbildning som en lösning på problemet. Veckan därefter föreslog utbildningsminister Gustav Fridolin (Mp) att frågor som rör hederskultur och samtycke ska få större utrymme i sex- och samlevnadsundervisningen i skolan (SVT, 21/12). Ännu ett exempel är när centerledaren Annie Lööf i sitt jultal framhöll att mer fokus bör läggas på sex- och samlevnadskunskap på lärarutbildningen med anledning av metoo-upproret.

Problemet ligger inte i att undervisa mer om dessa samhällsföreteelser, utan att de politiska förslagen är ett uttryck för att skolan ska stå till samhällets tjänst – och inte tvärtom. Utbildning och kunskap är därmed inte ett mål i sig. Det används som ett medel för att lösa de samhällsproblem som man själva förvärrat. Dessutom finns det sällan konkreta förklaringar på hur dessa problem motverkas genom att man pratar om dem i ett klassrum.

Vidare kan man fråga sig huruvida det är klokt att belasta skolväsendet ännu mer än i dagsläget. När det gäller dess viktigaste uppdrag – att förmedla kunskap – så imponerar inte den svenska skolan. År 2013 hade inget annat annat OECD-land försämrat sina resultat så mycket som Sverige. I PISA-mätningen som presenterades i fjol hade Sverige förvisso klättrat tillbaka till OECD-genomsnittet, men fortfarande en bra bit från de resultat som uppmättes år 2000. Skolan visade sig dessutom vara mer ojämlik än tidigare. Föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar numera en mer avgörande roll för hur man presterar i skolan.

Parallellt med detta är lärarkåren kraftigt överrepresenterade bland sjukskrivna och många väljer att lämna yrket, vilket ytterligare spär på den redan omfattande lärarbristen. Enligt Lärarförbundet beräknas 60 000 lärare saknas redan år 2019. Skälen till dessa makabra siffror är bland annat hög arbetsbelastning. Är det då rimligt att förutsätta att lärare också ska lösa alla världsproblem?

Det vore hederligare om Hermansson, Fridolin och Lööf är ärliga med hur komplexa samhällsproblemen är. Att det inte finns någon quick fix. Nu överger de i stället sitt politiska ansvar åt skolorna att lösa, samtidigt som dess elever och lärare inte får de förutsättningar som krävs för god utbildning. Framförallt glömmer de en viktig detalj – skolan ska inte stå till politikernas tjänst, politikerna ska stå till skolans tjänst.