Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Ledare 2009-08-24 | Uppdaterad 2009-08-21
"Det privata är politiskt!", är ett kraftfullt slagord från den feministiska rörelsen som fått vida gehör i den politiska debatten och hos allmänheten. Men som oftast när det gäller politiska mantran så är den verkliga innebörden vida mer komplex än vad ett första intryck ger vid handen.
Debatten om kammaråklagare Hillegrens uttalanden raserar gränsen mellan det privata och offentliga.
Sommarens stora debattämne har varit statliga tjänstemän som, på ett eller annat sätt, har varit ute på vift i media och därefter ifrågasatts som tjänstemän.
Det började med att landshövding Marianne Samuelsson i en bandupptagning från ett möte på länsstyrelsen gav uttryck för den anmärkningsvärda åsikten att lagen bör tillämpas olika beroende på person. Efter en hätsk debatt i media hamnade ärendet till slut på kommunminister Mats Odells (KD) bord.
Odell fann, likt många andra, att Samuelssons förtroende som myndighetschef var förbrukat, det vill säga att hon som chef för en tillsynsmyndighet inte kunde fullgöra sin tjänsteutövning efter skandalen.
Sedan var det dags för kammaråklagare Rolf Hillegren att hamna i blåsvädret. I en intervju i Svenska Dagbladet, och senare i en debattartikel i samma tidning, uttryckte han sina åsikter om beviskraven i våldtäktsmål. När debattens vågor väl hade lagt sig i förra veckan fick Hillegren vandra några steg på den väg som Samuelsson före honom trampat upp. Han fick visserligen behålla jobbet men inte längre handlägga sexualbrott.
De två fallen väcker givetvis frågan om vad en tjänsteman får och inte får göra. Grunden för den moderna synen på den offentliga byråkratin och tjänstemannens roll är hämtad från den tyske sociologen Max Webers banbrytande arbete under det tidiga 1900-talet. Weber menade att tjänstemännen ska vara politikernas opartiska redskap. Likaså anses maktutövandet i denna tradition inte vara personligt utan härstamma från tjänstemannens roll som ämbetsman.
Härav följer att när vi besöker olika myndigheter – polisen, socialtjänsten eller skolan – förväntar vi oss att personer vi möter agerar som just myndighetsperson och inte som privatperson. Det är för de flesta en självklarhet, om något annat var fallet skulle vi reagera starkt. Men gäller detsamma tjänstemännen, det vill säga att de under sin fritid kan ha åsikter som inte överensstämmer med lagens?
I Samuelssonfallet är det lätt att konstatera att hon begått ett mycket allvarligt misstag just därför att hennes uttalanden ger uttryck för att länsstyrelsens makt grundar sig på hennes egen person och inte lagen. Max Hansson skulle beviljas strandskydd på grund av att Samuelsson personligen gav honom rätt till det.
Det är därför som Samuelsson förbrukade sitt förtroende som myndighetschef hos allmänheten. Efter det att banduppspelningarna uppdagats kunde ingen längre tro att lagen var blind inför de personer som den skulle bedöma.
I Hillegrens fall är det mer komplext. Kammaråklagarens kontroversiella åsikter framkommer i ett hypotetiskt fall och han uttrycker dem som privatperson. Som tjänsteman är det ingen som har några anmärkningar på kammaråklagarens yrkesutövning.
Om vi nu står inför en "lex Hillegren" befinner sig samhället på ett sluttande plan. Om det krävs av tjänstemannen att dennes åsikter sammanfaller med den allmänna opinionens så är en djup politisering av den offentliga byråkratin att vänta.
Det politiska är alltid privat i den bemärkelsen att en politisk åskådning i en vidare mening genomströmmar en persons hela handlande. Men när det privata blir politiskt då har gränserna helt suddats ut i det samhälle som bygger på att människor ska kunna skilja mellan profession och privatliv. Vid en djupare begrundan håller nog de flesta med om att den utveckling som nu accelererar är oönskad, men det är få som vågar stå upp för Hillegrens rätt att uttrycka sig. Det kan man göra oavsett vad man tycker om hans åsikter.
Anders Gustafsson
vik. ledarskribent
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Erik Mattsson
erik.mattsson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
