Allt britterna vill att EU ska göra måste de själva göra mot EU

Ledare
Hård profil. Men om premiärminister Theresa May ska lyckas överleva måste hon nog runda av sin personliga och politiska kantighet en smula.
Foto:

Vad relationen Storbritannien – EU behöver är att prästdottern Theresa May kommer ihåg och helgar den gyllene regeln.

Artikeln publicerades 13 juli 2017.

Idag är det tänkt att Storbritanniens premiärminister Theresa May ska presentera förslaget till den lag – The Great Repeal Act – som ska införliva all tidigare EU-lagstiftning i brittisk lag. Blir det ett myrstacksliknande dokument som gnetar sig fram till en lösning i en uppsjö av detaljerade anvisningar eller ett enda svingande slag med det magiska trollspötet, en universalregel som parlamentet sedan ska hålla sig till?

Oavsett vilket är en sådan lag nödvändig. Alternativet vore att stryka det legala ramverk som reglerat brittiskt samhällsliv allt sedan 1974. Och nog för att det finns starka krafter både till höger och till vänster i parlamentet som gärna skulle vilja vrida klockan tillbaka, tror jag ändå att det finns gränser även för vad brittiska politiker anser vara möjlig.

Att anpassa den nationella lagstiftningen så att landet kan ha ett förhållande till övriga EU efter ett eventuellt utträde är en grannlaga uppgift. Problemet med att bara ange dessa två ytterligheter som alternativ är att om det inte skrivs in en garanti mot framtida förändringar av åtminstone huvuddragen i den EU-harmonierade lagstiftningen så kan den göras om intet med majoritetsbeslut i parlamentet i Westminster. Och med det argumentet som ett av de få hederliga som yttrades från utträdessidan under folkomröstningskampanjen så är den en av konsekvenserna med att ”återta makten från Bryssel”.

Det största problemet just nu är dock politiskt. Theresa May är kraftigt försvagad i båda sina roller, som premiärminister och som partiledare för Tories. Mänskligt att döma är det i bästa fall bara fråga om några månader innan hon tvingas bort från båda. I värsta fall ryker hon innan den 20 juli då parlamentet går på sommarlov.

Så illa ligger hon och hennes regering till. Valresultatet är dock inte huvudorsaken; det bekräftade snarare bara hennes utsatta läge. Det är och förblir Brexit som spökar.

Det är snarare oförmågan att med ett större mått av övertygelse och hederlighet kommunicera vad det innebär för Storbritannien att lämna EU samt att ha en plan B och en plan C när det visar sig inte gå lika lätt som regeringen gärna vill att det ska framstå.

Och tiden lider. Senast den 29 mars 2019 ska allt vara klart. Det kommer inte att gå.

Under frågestunden i parlamentet i tisdags vädjade May till Labour om att samarbeta och bidra med idéer för att bättre lyckas med EU-utträdet. Labourledaren Jeremy Corbyn avfärdade hennes önskan med orden att Labours förslag återfinns i den valplattform som partiet gick till val på. Vill hon genomföra dem är hon välkommen.

Däremot erbjöd EU-parlamentets Brexitstyrgrupp i veckan ett vettigt förslag för att May ska kunna komma framåt. På DN Debatt skrev bland andra ordföranden och Alde-liberalen Guy Verhofstadt, Socialdemokraternas Gianni Pitella och EPP:s Manfred Weber att ” Även om vi hyser den största respekt för det brittiska rättssystemet så tillämpar domstolarna de lagar som har antagits av brittiska politiker, som för närvarande inte kan ge tillräckliga garantier för de kommande åren, än mindre för hela livet. Därför bör både brittiska medborgare och EU-medborgare kunna hävda sina rättigheter enligt en mekanism inom vilken Europeiska unionens domstol spelar sin roll till fullo.”

Någonstans inbillar jag mig att även Theresa May och hennes regering inser att detta är den enda möjliga vägen framåt. Det går inte att behandla EU-medborgare hur som helst.

Storbritanniens regering och dess opposition, såväl som bråkiga och bångstyriga parlamentsledamöter bör betänka detta, att det faktiskt är EU-parlamentet som har den yttersta makten över huruvida ett eventuellt avtal ska godkännas.

EU:s förhandlingsdelegation har erbjudit Storbritannien den gyllene, gudomliga regelns fulla reciprocitet – "därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” – vilket innebär att såväl britter som EU-medborgare i fortsättningen ska ges ”samma rättigheter och samma skyddsnivå som de åtnjuter i dag enligt EU:s lagstiftning”.

Allt annat är faktiskt otänkbart.