Allt annat än ordning och reda

En av dem som Ekot talat med har köpt en falsk asylberättelse efter att ha fått avslag och då riskerade utvisning till Iran. När sedan Ekots reportrar kontaktar en sajt som säljer sådana tjänster får de beskedet att skyddsskäl eller ej inte spelar någon roll: ”Vi fixar det som behövs”, säger mannen som förestår sajten, en svensk medborgare. I servicen ingår bland annat att få en näthistorik som regimkritiker på en aktiv blogg, hjälp att lägga fram sin falska berättelse och även en inbjudan från ett svenskt företag som gör det möjligt att söka visum.

Att denna sorts ”service” bedrivs på ett antal sajter är väl känt, och att det som erbjuds också kan leda till uppehållstillstånd i USA, Tyskland och Storbritannien.

Migrationsverket reagerade under tisdagen på Ekots avslöjande med att konstatera att detta med falska asylberättelser inte är något nytt: ”Överallt där människor kan tjäna pengar på att människor är i nöd eller vill söka sig en bättre framtid, där förekommer den här typen av saker. Det är allt från avancerade människosmugglingsresor med tillhörande historier, till i detta fall ett mer systematiskt agerande”, konstaterade kommunikationschefen Fredrik Bengtsson.

Det är ganska givet, detta att det inte går att bygga upp ett rättssäkert system som utesluter fusk. Men samtidigt går det trots allt att se till att inte röra till det i onödan.

I spåren av den stora flyktingvågen 2015 genomförde Sverige ett skifte i asylpolitiken. Det rådde en bred samsyn i riksdagen om att den generösa hållningen skulle ersättas av ambitionen att tillhöra de mest restriktiva inom EU. I praktiken har dock omläggningen gjort att förutsägbarheten minskat i asylprövningen.

Det har blivit svårare att veta vad som gäller. Som läget är nu fuskar Sverige sig fram.

Det finns många exempel på detta nya, osäkra läge. Handläggningen av enskilda ärenden har dragit ut på tiden. Samtidigt har osäkerheten när det exempelvis gäller det vetenskapliga stödet för de åldersbestämningar som görs av vissa ensamkommande unga visat sig vara mycket stor, något som Svenska Dagbladet nyligen har visat i ett antal artiklar. Den så kallade gymnasielagen som infördes i somras syftade till att låta framför allt ensamkommande afghaner – som oftast levt som flyktingar i Iran – gå färdigt skolan och på så sätt få uppehållstillstånd. Det senaste beslutet, att ge de ensamkommande barn en chans till uppehållstillstånd om de kom före november 2015 men inte fått sin sak prövad innan de fyllt 18 år och inom de 15 månader som EU:s asylprocedurdirektiv stipulerar som maxgräns, var nödvändigt men också smärtsamt. Främst för att det spädde på osäkerheten och gav en om något ännu mer splittrad bild av det svenska asylsystemet.

Och som om detta inte räckte kunde Ekoredaktionen samma morgon också meddela att svensk gränspolis ser en risk för att personer som blir dömda till utvisning för brott men som gör en ansökan enligt den nya gymnasielagen från i somras, kan klara sig undan från att få sina utvisningar verkställda.

Den som vill ha ordning och reda i asylhanteringen för att den ska kunna vara så generös som möjligt fick ingen bra start på dagen. För den som inte under några som helst omständigheter vill att Sverige ska ta emot flyktingar var dock nyheten ett besked utan värde; främlingsfientligheten är självövertygande och bryr sig varken om argument för eller emot.

Men den som välkomnar flyktingar och värnar asylrätten kan bara hoppas på ytterligare en omsvängning till ett mer entydigt och enhetligt system som är konsekvent, transparent och – viktigast av allt – utgår från att det är omöjligt att ha olika regler i EU. Det ligger därför i sakens natur att det bara kan bli ordning och reda i asylfrågan om den flyttas till unionell nivå.