Alliansen behöver vaccin mot grälsjuka

Ledare ,
Alliansens dåvarande partiledare firar valsegern 2006.
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Alliansens dåvarande partiledare firar valsegern 2006.

Att “fiskmåshögern” och “finliberalerna” bråkar med varandra är ingen nyhet. Dagens oenighet är ett utslag av en sjuka som de borgerliga partierna vid det här laget borde vara immuna mot – oviljan att komma överens.

Det finns en ironi i att samarbetet mellan Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna kom att kallas Alliansen. Historiskt sett har de nämligen varit allt annat än en allians, i bästa fall en synnerligen ohelig sådan.

Just nu tycks partierna göra sitt bästa för att göra det så svårt som möjligt för att Alliansen ska kunna bestå. Ingen är utan skuld till dagens situation. När moderater och kristdemokrater försöker måla ut centerpartister och liberaler som svikare skvätter det mest på dem själva. Ett bra exempel på detta återfanns i onsdagens Aftonbladet där anonyma källor berättar om den stora oviljan mot att Allianspartierna ska försöka komma överens med Miljöpartiet, vilket i alla avseenden är ett bättre alternativ än att försöka blidka Sverigedemokraterna till att släppa fram en borgerlig regering.

Det är genom att stå stadigt i mitten av den svenska partirymden som Alliansen får sitt existensberättigande. Just nu vacklar den.

Det är Moderaterna av modell 2005 som rätteligen ska betraktas som det genuint framgångsrika borgerliga politiska projektets upphov. För att lyckas med detta krävdes politisk ompositionering. Mycket förenklat byttes skattemissnöjet som främsta kännetecken ut mot arbetslinjen. Kring denna kunde Alliansen hitta en ny och närmare gemenskap, och väljarna gillade vad de såg. Föga förvånande är Fredrik Reinfeldt därför den mest populäre av alla statsministrar sedan sådana mätningar inleddes.

I dag genomgår Moderaterna en ny politisk förflyttning: Efter Reinfeldt har Moderaterna vandrat högerut, vilket gjort det svårare för Alliansen att framstå som ett brett mittenpolitiskt reformprojekt. Ett steg till i fel riktning och Moderaterna kan förlora både ställning och anseende; att det finns moderatväljare som helst av allt vill bilda regering med Sverigedemokraterna visar hur illa det står till med hälsan i Alliansen.

Även om Centerpartiet och Liberalerna i flera avseenden står längre till höger än Moderaterna, inte minst vad gäller arbetsmarknadspolitiken, har de i andra viktiga frågor ändå lyckats behålla en mer traditionell Alliansposition. I Europapolitiken är Liberalerna det mest pålitliga partiet. Centern, däremot, ligger långt före de övriga vad avser den stora ödesfrågan – klimatet. Båda agerar klokt i migrationsfrågan. Båda anser det vara väsentligt att hålla rågången mot riksdagens paria-parti Sverigedemokraterna

Kristdemokraterna tycks för sin del genomgått ett radikalt väljarbyte som mycket förenklat kan beskrivas som att man bytt ut sina egentliga kärnväljare – kristna, socialt engagerade, flyktingvänner med flera – mot mer konservativt lagda, som främst flytt Moderaterna och ännu inte tagit steget över till Sverigedemokraterna. En karikerande beskrivning förvisso, men en som dessvärre återkommande bekräftas av partiledningen. Nu senast var det partiets välgrundade hållning i familjeåterföreningsfrågan som byttes ut mot en som ligger närmare SD. Den sortens manöver förgiftar Alliansandan.

Allt har inte gått förlorat under marschen högerut. Det statsbärande allvar som Moderaterna kunde uppvisa under Reinfeldt-åren har inte gått förlorat under Ulf Kristerssons ledning. Men det utgår från en annan position som gör det svårare för de fyra att enas och företräda en och samma politik. M är ett väsentligen mindre parti i dag, vilket leder till att egenintresset väger tyngre än det gjorde under de framgångsrika åren.

Därmed har ytterligare en del gått förlorad av det som bidrog till att Alliansen kunde etableras och bli ett framgångsrikt borgerligt politiskt projekt.

Den borgerliga oppositionens partiernas partiledare Gösta Bohman M(, )Thorbjörn Fälldin, (C) och Gunnar Helén (FP)  vid en presskonferens någon gång omkring 1970.
Foto: Svenskt Pressfoto / TT /
Den borgerliga oppositionens partiernas partiledare Gösta Bohman M(, )Thorbjörn Fälldin, (C) och Gunnar Helén (FP) vid en presskonferens någon gång omkring 1970.

De senaste fyra valrörelserna har bilder av Alliansens fyra partiledare synts överallt. Det kan därför vara värt att påminna om, att sådana bilder syntes långt tidigare. Redan inför valet 1973 poserade Gösta Bohman (M), Torbjörn Fälldin (C) och Per Ahlmark (FP) tillsammans. Tre år senare lyckades man till och med bilda regering. Den höll inte så länge.

De kommande åren skulle dock bli en tillbakagång för borgerlighetens enande, snarare än en framgångssaga.

Den borgerliga trepartiregeringen av 1976 års modell sprack snart på kärnkraften. Trots detta så lyckades borgerligheten kamma hem segern även i valet 1979. Denna gång blev Moderaterna med Bohman i spetsen största parti. Ändå var det inte tal om att någon annan än att Fälldin skulle inneha statsministerposten. Våren 1981 sprack det återigen, denna gång som följd av att Centerpartiet och Folkpartiet gick bakom ryggen på Moderaterna och gjorde upp om en skattereform med Socialdemokraterna.

Den socialdemokratiska makthegemonin återupprättades efter valet 1982. Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan borgerligheten åter lyckades ta makten. 1991 vann en borgerlig fyrpartiregering valet mer på socialdemokratisk oförmåga än på egna meriter. Någon verkligt djupgående enighet i den Bildtska ministären stod dock inte att finna. Samtidigt fanns det gott om fallluckor. En sådan dolde sig bakom en punkt i regeringsförklaringen – bygget av Öresundsbron.

Trots att man vred sig ut och in för att uppfylla miljökraven, var centerledaren Olof Johansson konsekvent i sitt bromotstånd. När mandatperioden började lida mot sitt slut blev det tydligt att detta inte var en punkt där regeringens övriga partier inte skulle ge vika – bron mot framtiden skulle byggas.

Men, som någon centerpartist lär ha sagt, ”om man nu ska bygga en bro till framtiden, vem bygger då en bro till Danmark?”

Kompromissen blev att Johansson avgick medan partiet och de övriga tre centerpartistiska ministrarna satt kvar. .

Och så gick det nästan tio år till. Valet 2002 var de flesta borgerliga partiledarna utbytta och Moderaterna kraftigt försvagade efter ett katastrofalt valresultat. Medan Folkpartiet fick tolv procent och Lars Leijonborg blev ”Lejonkungen” med svenska folket.

Ett slags samarbete över vad som skulle kunna kallas för blockgränsen bildades mellan Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet och underlaget för en gemensam regeringsbildning diskuterades. Stöd för en sådan utlovades av Moderaterna och Kristdemokraterna, och tanken var att Lejonkungen skulle bli statsminister. I sista sekund backar då Maud Olofsson (C) ur. Olikt Johansson valde hon en väg framåt för borgerligt samarbete. Läser man Leijonborgs biografi verkar han fortfarande inte ha förlåtit henne för att hon snuvade honom på statsministerposten.

Det är inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna som har förändrats. Även Centerpartiet och Liberalerna har förflyttat sig under de senaste åren. Glöm fiskmåshögerns skränanden om ”Judas” och ”förrädare” för ett ögonblick. Den sortens retorik är bara ännu ett sjukdomstecken. Den som vill göra en mer sansad analys bör i stället koncentrera sig på centerledaren Maud Olofssons bidrag till Alliansens tillkomst – och då avses inte badtunnan som stod på gården i Högfors. Det Olofsson gjorde var att övertyga såväl sitt eget parti som de övriga partiledarna om att Centern avsåg att förbli ett borgerligt parti och inte simma med Socialdemokraterna.

Alliansens partiledare Ebba Busch Thor (KD), Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) leker viskleken under SVT:s valvaka.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Alliansens partiledare Ebba Busch Thor (KD), Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) leker viskleken under SVT:s valvaka.

Kommer Lööf vara en Johansson eller Olofsson är kanske frågan? Och är Björklund att lita på, en erfarenhet som många Moderater inte historiskt haft av det gamla Folkpartiet. Kommer det att finnas något kvar av Kristdemokraterna om partiet fortsätter vandra in under SD:s skugga? Och hur vuxet avser Kristersson att agera när det slutligen drar ihop sig till att bekänna färg i regeringsfrågan

Det tål att minnas följande, att varje gång som borgerligheten smittas av osämja har det fått en och samma konsekvens – att Socialdemokraterna har kunnat sitta kvar eller återta Rosenbad.

Samtidigt kan det vara väl värt att ägna följande en tanke: Är det i alla lägen verkligen nödvändigt att till varje pris få makten? En taktisk reträtt innebär inte att slaget är förlorat.

Oavsett vilket – Alliansen behöver åter vaccinera sig mot grälsjukan.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.