Alldeles för enkelt att avfärda enkla jobb

Ledare Artikeln publicerades
Enkla jobb – en ingång på arbetsmarknaden, men problematisk om det blir det enda jobbet.
Foto: Ralf Hirschberger
Enkla jobb – en ingång på arbetsmarknaden, men problematisk om det blir det enda jobbet.

Det handlar inte om onödiga, oviktiga jobb. Utan om jobb som är enkla att kvalificera sig för. Och behovet idag är större än någonsin.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver Simon Ek, tidigare sekreterare åt Arbetsmarknadspolitiska rådet, om så kallade ”lågkvalificerade jobb” och vart sådana leder.

Till jobb, är det raka svaret. Men som med så mycket annat här i världen är det sällan så enkelt.

Dagens arbetsmarknad är tudelad. På samma gång som näringslivets och offentliga sektorns arbetsgivare formligen skriker efter människor att anställa redan i morgon, och som dessutom vet att de kommer att behöva rekrytera långt fler framöver, går inte minst stora grupper av nyanlända som fått tillfälligt uppehållstillstånd utan arbete. En omöjlig obalans som på många plan är skadlig för såväl samhället som helhet som för varje individ som inte ges möjlighet till egen försörjning.

Det handlar om enkla jobb. Expressens krönikör Jennifer Wegerup skrev härom dagen om hur skönt det skulle vara att slippa att tanka själv när ”höstvinden blåser bort mina omsorgsfullt lagda lockar, ösregnet saboterar sminket och blöter ner finskor och klänning.”

En kul vinkel på de enkla jobben. Samtidigt la hon in brasklappar: ”Den som vill tanka och fixa själv kan göra det och betala mindre. Tanken som dröjer sig kvar inom mig, på väg längs autostradan, är den ofta återkommande: Att de länder som rationaliserar bort alla enkla servicejobb har begått ett stort misstag.”

 

Synen på enkla jobb måste förändras. I begreppet ligger att det handlar om om är jobb som är ”enkla att kvalificera sig för – inte att de är enkla att utföra”, som Simon Ek så fyndigt formulerar det.

Ska dessa jobb åter komma till heders måste de först ta sig över de många hinder som har rests mot dem i den politiska debatten. I mångt och mycket har den snarare bidragit till vidga klyftan än att minska den.

När allt kommer omkring rör det sig varken om en ny form av slavarbete eller, för den delen, om en mirakelmedicin som ger högre sysselsättning åt alla i de utsatta grupperna. Så svartvit är aldrig verkligheten när det gäller att förstå hur sambanden på arbetsmarknaden ser ut.

Eks utgångspunkt är relevant: det faktum att det redan finns subventionerade, tidsbegränsade anställningsformer, avsedda för individer och grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden, utesluter inte att det kan finnas behov av enkla jobb med permanent lägre lönekostnader. Samtidigt har det varit en av arbetsmarknadspolitiska huvudprinciperna att sådana jobb inte ska få finnas i Sverige. Men nu råder ett annat läge, med stora grupper i samhället som har dåliga förutsättningar att ta sig in på den från enkla jobb sanerade svenska arbetsmarknaden.

 

Alldeles uppenbart finns det en efterfrågan från företagens sida, vilket Arbetsmarknadspolitiska rådet visade redan i 2017 års rapport. Kan arbetsmarknadens parter komma överens om ett avtal som inbegriper ett löneläge runt 14 000 kronor i månaden skulle det kunna gå mycket snabbt att ta fram sådana jobb.

Naturligtvis finns det risker med i bilden. Den avgörande frågan är dock den om fördelarna är fler och större än nackdelarna. Svaret på den frågan är ja.

Det mesta talar för att det som påstås från vänsterhåll, att effekten skulle bli att alla löntagare får lägre lön, är och förblir rent nonsens. Den risken hade varit större om det handlat om att avtalsvägen införa ett system med minimilöner i jobb som redan omfattas av kollektivavtal. Men det är något annat än vad i det här sammanhanget avses.

De enkla, lågkvalificerade jobbens fördel är att de minskar tröskeln in till arbetsmarknaden. De blir ett första steg som sedan kan följas av fler och förhoppningsvis i annan riktning.

Faran med de enkla jobben ligger i att de för vissa, oklart vilka och hur många, i praktiken kan bli de enda jobben. Och då är risken stor att klyftorna i samhället växer om något ännu mer. På sikt är det därför långt viktigare att alla ges möjligheter till bra utbildning, så att de av egen kraft kan kvalificera sig för yrkesliv på en allt mer kvalificerad arbetsmarknad,