Alla hjärtans digitala dag

Ledare Artikeln publicerades
Det digitala kärleksmötet reducerar vår mänsklighet. Något att tänka på när vi firar Alla hjärtans dag, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto:

Det är Alla hjärtans dag idag – i Sverige ett kommersiellt evenemang som vuxit sig allt starkare de senaste åren, på andra håll i världen en katolsk tradition som handlar om att fira helgonet Valentinus, något man gjort sedan 400-talet.

Under medeltiden fick traditionen sin koppling till den romantiska kärleken, till mötet, öga mot öga, med den älskade. Idag kan det mötet se annorlunda ut. I den digitala världen är inte kärleksmötet av nödvändighet fysiskt. Det kan lika gärna ske i cyberrymden.

Och vad innebär det? Enligt den sydkoreanske kulturteoretikern Byung-Chul Han har det digitala mediet ett negativt inflytande på mötets kvalitet eftersom det är gester, ansiktsuttryck och kroppsspråk som dominerar och fördjupar all kommunikation, kanske inte minst den som handlar om kärlek. Byung-Chul Han, verksam i Tyskland, skriver i den tämligen nyutkomna boken I svärmen. Tankar om det digitala (Ersatz): ”Det digitala mediet berövar kommunikationen det taktila och kroppsliga.”

Den digitala kommunikationens bekvämlighet och effektivitet gör att vi i allt högre grad undviker direkt kontakt med reella personer – ja, överhuvudtaget med det som vi åtminstone förr kallade verkligheten.

Två exempel:

1) Smartphonen gynnar det kortsiktiga och närsynta och eliminerar det långsamma. Den underminerar också möjligheten att utmanas av den andre. Med smartphonen kan vi undvika att störas. Självbespeglingen kan fortsätta utan avbrott så länge vi vill. Vi kan alltid vara oss själva nog.

2) Skype lurar oss att tro att vi kan möta den andre visuellt. Men tänk efter – när du skypar kan du aldrig, beroende på kameralinsens placering, se den du talar med i ögonen. Visst, vi kan vara nära varandra tack vare Skype, hur länge och hur ofta som helst, men i det mötet ser vi egentligen inte den andre och vi blir inte sedda.

Franz Kafka tyckte att redan brevet var ett omänskligt kommunikationsmedium som upphävde den naturliga och nödvändiga spänningen mellan närhet och avstånd. Kafka hade definitivt inte trivts i den digitala revolutionens tid, där detta upphävande har drivits till sin spets. Med anledning av Kafkas tvekan och den digitala kommunikationen kan man undra om det inte är så att vi håller på att glömma bort hur det är att tänka på en människa som är avlägsen och icke nåbar, eller hur det är att röra vid en människa som är nära?

För den digitala relationen är främmande för det som den tyske filosofen Martin Heidegger kallar ”närhetens och avståndets smärta”. Med det digitala mediet har vi avskaffat den smärtan. Alla är tillgängliga överallt hela tiden. Inget är hemligt, det finns ingen distans längre. Något gör det kanske också med vår kärleks dynamik. Ja, med vår egen ande. Byung-Chul Han menar att den som bara är upptagen av sitt digitala själv inte utvecklar sin ande på samma sätt som möten med den andre gör. Det resulterar i att människan lider allt större brist på erfarenheter. Utan möten, utan negativitet (på Facebook finns bara en Gilla-knapp, ingen Ogillar-knapp) är erfarenhet omöjlig. Byung-Chul Han skriver om livet framför skärmen:

”Man reser omkring överallt, utan att göra någon erfarenhet. Man räknar i det oändliga, utan att kunna berätta. Man ser alla möjliga saker, utan att vinna någon insikt”.

Byung-Chul Hans slutsats är att det digitalas fenomenologi är fri från just smärta och att det är ödesdigert. Vi har istället fått en ”Gillandets fenomenologi.” Vår mänsklighet har reducerats, liksom vår förmåga till verklig kärlek.

Vi befinner oss mitt i en digital revolution och när man befinner sig mitt i något är det svårt att överblicka situationen och dra slutsatser om vart vi är på väg. Men vi kan vara säkra på att den oändliga digitala möjligheten till kommunikation och relation gör något med vårt sätt att vara människa på. Det är lätt att bli alltför dystopisk när man tänker på detta. Nätet rymmer också stora möjligheter, det ska inte förringas. Men det kan vara så att vi i vår iver att ta vara på alla de möjligheterna tappar bort det mänskliga på vägen, det som verkligen behövs för att fira en Alla hjärtans dag värd namnet – kroppen och blicken, kärleken och smärtan.