Stefan Eklund: Alla dessa kvinnooffer

Borås

Kvinnans roll som offer – den har konsten förstått i hundratals år.

Leonardo Capalbo och Ida Falk Winland i ”Rigoletto” på Operan i Stockholm. Ännu en bild av kvinnans roll som offer för en uppblåst man.
Foto: Markus Gårder
Leonardo Capalbo och Ida Falk Winland i ”Rigoletto” på Operan i Stockholm. Ännu en bild av kvinnans roll som offer för en uppblåst man.

Gildas offer i Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” är obegripligt. Hon går i döden för att rädda en man, hertigen av Mantua, som hon vet har utnyttjat henne och som bara vill fortsätta att leva sitt vivörliv.

Jag såg nyligen Sofia Jupithers hyllade uppsättning på Operan i Stockholm och det var säkert ingen slump att jag upplevde det orimliga i Gildas död så starkt. Sofia Jupither strök under just det (och dessutom var Ida Falks Winlands insats som Gilda enastående på alla sätt).

Men detta offer, att gå i döden för att en man ska få fortsätta att leva sitt uppblåsta liv, hittade jag i en annan, mer samtida, variant när jag läste Åsa Beckmans krönika i DN, samma dag som jag såg ”Rigoletto”. Rubriken var: ”Varför skyddar kvinnor män med för stor självbild?”

Åsa Beckman satte fingret på det som vi alla alltid har sett men för sällan pratar om; kvinnors lojala tystnad när män tar plats och ska förklara världen (och dessutom ofta har fel). Varför sker detta gång på gång, undrade Åsa Beckman och gav ett svar: Jo, för att kvinnor ser att männen egentligen är svaga och sårbara, den paradoxala lojaliteten handlar om att männen behöver skyddas. Hon avslutar sin krönika: ”Kan det vara så att det runt om i Sverige, i fikarum, skolsalar och konferenshallar, sitter tiotusentals kvinnor som har den här paradoxala omsorgen om de där snubbarna som glatt ställer sig där framme och pratar och pratar och visar power points och som dessutom tjänar betydligt mer?”

Detta är också ett offer. Det handlar inte om liv och död, men rörelsen, kvinnan som frivilligt offrar sig för att bevara könsmaktsordningen, har en lång tradition. Inte bara i verkligheten, utan även inom konsten:

Gilda i ”Rigoletto” har jag nämnt. Henrik Ibsens Hedda Gabler är en annan i pjäsen med samma namn, samme Ibsen skrev ”Vildanden” där dottern Hedvig går i döden för att rädda sin livslögnande fader. August Strindbergs Fröken Julie skär halsen av sig eftersom hon har gått över åtråns och klasskillnadens gräns. Puccini-operan ”Madame Butterfly” är också ett praktexempel på när en kvinna offrar sig för att en man ska få fortsätta leva ett oantastligt liv när han väl är färdig med den tillfälliga förälskelsen.

Alla nämnda verk har över 100 år på nacken och det har gjorts mer eller mindre framgångsrika försök att omtolka dem för att passa ett mer samtida debattklimat. Det lyckas inte alltid, men undantag finns; exempelvis Anna Petterssons uppsättningar av ”Hedda Gabler” och ”Vildanden” på Dramaten (2016 och 2015) samt ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima Teater (2012). Anna Pettersson vägrar helt enkelt låta kvinnorna dö. De gör uppror mot den oskrivna lag som säger att kvinnan behöver offras för att mannens makt ska bestå.

Samma sak gjorde för övrigt Eva Ström med sin roman från ifjol om Fröken Julie, ”Rakkniven”. Där överlevde Julie sitt självmordsförsök och skaffade sig ett eget liv, i trots mot den patriarkala ordning som krävde hennes liv.

Man kan sannerligen förstå viljan att förändra de här verkens tragiska slutpunkter, det är omtolkningar som skapar rymd åt tanken. Samtidigt är det fascinerande att man såg de här mönstren för över 100 år sedan och gjorde dramatik av det. Jag menar inte att nämnda manliga författare var medvetna feminister (Strindberg var allt annat än just det...), men de fann en dramatisk laddning i den ojämlika relation som rådde mellan man och kvinna.

Därför är de också högst relevanta för vår tid eftersom samma ojämlikhet fortfarande råder, även i mer vardagliga sammanhang, som de Åsa Beckman beskriver.

Och de visar också att konsten, om än 100 år gammal, är ett överlägset analysverktyg om man ska förstå hur världen fungerar.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.