Akinder: Ett parti lägger krokben för sig själv

Inpass från vänster Artikeln publicerades
Socialdemokraternas 1 maj-tåg i Stockholm i år: Stefan Löfven tågade omgiven av hustrun Ulla (t v) och kommunstyrelsens ordförande i Stockholm Karin Wanngård (t h).
Foto: Janerik Henriksson/TT
Socialdemokraternas 1 maj-tåg i Stockholm i år: Stefan Löfven tågade omgiven av hustrun Ulla (t v) och kommunstyrelsens ordförande i Stockholm Karin Wanngård (t h).

Med tanke på Socialdemokraternas opinionsmässiga kräftgång är det inte märkligt att det tänks och tycks åtskilligt.

 

Förklaringarna haglar. Det handlar, om man får tro alla stora tänkare, om allt ifrån strukturella orsaker, politikens inriktning och språk, den stökiga parlamentariska situationen, samarbetet med Miljöpartiet, den stora flyktingvågen på hösten år 2015 och åtskilligt mer därtill.

Säkert finns det korn av sanning i mycket av detta. Men man ska samtidigt ha klart för sig att partiet – och regeringen – under det senaste året inte har gjort det alldeles enkelt för sig. Mycket talar nämligen för att betydande delar av den politik som har lanserats haft goda förutsättningar att vinna uppskattning i väljarkåren. Men problemet är man ständigt har lagt krokben för sig själv.

Knappt hade, exempelvis, innehållet i höstens framgångsrika statsbudget – som gav vissa opinionsmässiga framgångar – nått ut till hushållen innan regeringen presenterade en överenskommelse med borgerligheten om höjd pensionsålder. Knappt hade den sänkta pensionärsskatten vid årsskiftet noterats vid köksborden innan det presenterades förslag om satsningar på cancervården, sjukvården och kostnadsfria arbetskläder för anställda i hemtjänsten.

I sin tur hann dessa förslag knappt snudda vid människors medvetanden innan besked kom att partiet vill förbjuda religiösa friskolor. Ett förslag som knappt heller det hann sjunka in innan den gamla folkpartiidén om att förbjuda mobiltelefoner i skolan sattes på dagordningen.

Men inte heller detta förslag hann fästa innan det kom besked om arbetskraftsinvandring; ett initiativ som försvann ur debatten när det dök upp vallöften om språkplikt för nyanlända och invandrare.

Som av en händelse blev även detta snabbt överskuggat av beskedet på första maj att pensionerna skulle höjas; något som naturligtvis direkt hamnade i bakgrunden när Stefan Löfven bara dagarna efter gav besked om en migrationspolitik vars sakliga innehåll kan diskuteras.

Så här har det alltså hållit på – och detta är ändå bara ett axplock. Hela tiden har väljarkåren och de egna sympatisörerna i en sällan skådad omfattning bombarderas med nya förslag, nya initiativ och nya besked. Säkert har det haft vällovliga syften och troligen har strategerna suttit nöjda på partihögkvarteret och i regeringskansliet över alla initiativ som redovisats och alla ståndpunkter som intagits. Nu borde det väl ändå hända något i opinionen, kan man tänka att de sagt till varandra.

Men icke. Problemet är att människor, som ska hinna få del av alltsammans samt värdera informationen, knappt hunnit blinka och hämta andan innan det kommit något nytt. Det har varit så mycket, så massivt och så frekvent kungjort att många inte uppfattat så särskilt mycket alls.

Genom detta bombardemang av utspel har människor, som själva kämpar med vardagligheter som arbete, tvättider, skolgång, dagishämtning, fotbollsträningar, middagshandling, snöskottning, födelsedagar, gräsklippning och åtskilligt mer därtill, lämnats utan sammanhang och inte ens haft skuggan av en chans att tillgodogöra sig vad Socialdemokraterna står för.

Självklart är inte detta hela förklaringen till opinionsförsvagningen. Men så här flåsaktigt kan det inte hålla på.

Socialdemokraterna måste nu bestämma sig för vad som är viktigast inför valet: vilken politik man ska söka väljarnas förtroende för samt sortera ut vilka frågor där skiljelinjen mot borgerligheten och Sverigedemokraterna ska dras upp. Detta måste i sin tur fogas ihop till en värderingspräglad samhällssyn och en idé för framtiden. Det handlar om fokus, tydlighet och uthållighet.

Fortsätter det som hittills riskerar Socialdemokraterna stå på valkvällen med en politik som visserligen till stora delar hade haft möjlighet att göra positiv skillnad för Sverige och svenska folket, men som få om ens någon egentligen hann uppfatta och än mindre hunnit smälta och ta ställning till.

Och dessutom, vad värre är, med ett valresultat som blev det sämsta för partiet i demokratins historia.

Om skribenten

Peter Akinder

Akinder är politisk chefredaktör för oberoende socialdemokratiska Östra Småland.

Visa mer...

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.