Akinder: Björklund och hans sockrade lärarlöner
Vid en träff med riksdagsjournalisterna häromdagen meddelade han att partiet vill inrätta 30 000 tjänster som så kallade huvudlärare där lönerna ska höjas med 5 000 kronor i månaden. 1 000 så kallade lektorstjänster med forskningsbakgrund ska kunna innebära lönehöjningar om 10 000 kronor månatligen. Så sent som i mars talade Björklund om att de bästa lärarna ska kunna tjäna 80 000 kronor i månaden.
Självfallet är lönen av betydelse, både när unga väljer utbildning och när utbildade ska rekryteras till olika jobb. Att vara lärare är visserligen inget låglöneyrke, men det är heller inte högavlönat.
De flesta är nog överens om att de som utbildar våra barn och ungdomar, liksom de som vårdar sjuka och de som tar hand om gamla, ska tjäna bra - så bra att yrket är attraktivt. Vilket blir särskilt viktigt när kampen om arbetskraften blir allt hårdare.
Men så särskild framgångsrika har inte dessa statliga mångmiljardsatsningar på lärarna, som flera regeringar genomfört, varit.
Så sent som i höstas presenterade granskningsmyndigheten Riksrevisionen århundradets mest förutsägbara slutsats: visst har lärarlönehöjningarna rent generellt stärkt yrkets attraktionskraft - illa vore det ju annars - men de har också skapat splittring och spänningar i lärarkåren. Detta eftersom de statliga lönesatsningarna inte fördelas jämnt bland lärarna. Ökad ojämlikhet och snabbt stigande lönespridning i en yrkesgrupp skapar nämligen sällan det bästa klimatet på en arbetsplats.
Man kan föreställa sig att de som inte har kommit i åtnjutandet av dessa olika extratillägg och nyinrättade tjänstetitlar i lärarkåren inte är alldeles upp över öronen förtjusta när tusenlapparna selektivt delas ut. Man kan utan någon större fantasi visualisera snacket i lärarrummet om löneförändringar som anses orimliga och osakliga, viskandet och skvallret om vilka som för stunden är arbetsgivarens omhuldade kelgrisar. Varför får någon 300 kronor mer i månaden när en annan erhåller flera tusenlappar?
Riksrevisionen konstaterade därför, för sin del, att man borde skapa tydligare kriterier för lärares kvalifikationer så att lönesättningar ska uppfattas mera rättvisa. Ja, det är ju så dags att tänka på det nu.
Eller så kanske man ska överlämna till parterna på arbetsmarknaden att själva förhandla om lönerna – utan statlig inblandning och påbud från regering och riksdag. Vilket ju annars är det normala på arbetsmarknaden. Då hade dessutom alliansen sluppit ännu en bekräftelse på att man faktiskt lagvägen vill styra löneutvecklingen för vissa grupper på arbetsmarknaden.
